Ett experiment

Japp, det är dags igen, tycker ni inte? Jag kan dock inte följa upp detta experimentet särskilt bra förutom i blodsockervärden. Jag har tränat rätt hårt ett tag. Följande upplägg

Mån. Gym
Tis. Gym
Ons. Gym + Fotboll
Tors Vilodag
Fre Gym
Lör Vilodag
Söndag Fotboll

Träningen har gett massor, jag blir starkare och jag får bättre kondis samtidigt. Viktmässigt står jag helt still, men det verkar som att jag snarare tappar lite lite fett och lägger på mig lite lite muskler. Kan inte bekräfta detta dock.

I alla fall, nu tänkte jag testa hur det skulle fungera att ta en hel vecka ledigt från träning, för att sen direkt återgå till full kräm om 7 dagar. Syftet är att jag känner att vila inte alls vore fel nu, är lite sliten men trött. Sen ska jag på Dreamhack så jag kommer ha sämre möjligheter att träna det jag vill. Jag tänker mig att det kommer vara en positiv sak för min träning och min hälsa. Vad tror ni?

När det gäller tränings eller dietupplägg tror jag att man måste våga känna efter vad man själv tror att är bäst också, samtidigt som man förstås ska ta till sig av den kunskap som finns. Det blir spännande å se om kroppen är nysugen på träning till veckan, eller om det inte känns någon skillnad alls. Men mina benhinnor får vila en vecka och det kommer de att gilla, sen har jag en lite halvjazzig ljumske som också behöver chilla lite. Gymmet kanske mina underarmar blir mest nöjda över att få slippa. Vi får väl se

Förresten, om du ska på DH se till att springa på mig så säger vi hej!

bba3d698b715197e99S0q2MgADnZTMIquCovyU0uSSGP2U1OLM9LwY_VJDI0NLM0sToGyulaGlQYWRhalOkpWhToGVIQA.pr628476-2-3352822

WESG – Dagsrapport

SPOILER ALERT!! VILL DU SE VODDEN FÖRST GÅ IN PÅ twitch.tv/drayswe
WESG

 

T_T började dagen. Deras grupp såg tuff ut, och efter första matchen mot Danish Dynamite så var jag riktigt orolig. N0tail slaktade svenskarna med sin Tinker. I slutändan hade han själv gjort mer damage än hela Svensklaget hunnit med.
Det var en dålig draft dock, men sättet de förlorade på gav mig känslan att antingen är Danish Dynamite typ bäst, eller så är T_T i riktigt dålig form. Båda visade sig vara fel. Danska laget kom inte ens till slutspel, vilket jag håller som en upset. Det stämmer inte att de inte ska klara sig så pass. Men det blev så. T_T vann sin grupp i slutändan, hamnade på samma poäng som BeanBoys – där individuellt möte avgjorde och T_T hade slagit dem innan.
Lagprestationen från T_T var helt okej. Ingenting att skriva hem till morsan om, jag tycker att individuella prestationer så får vi ändå säga att Micke gjorde en riktigt fin OD ett av gamsen. Men ingenting jättestort från någon. Det finns mer att hämta där.

Med T_T klara för kvartsfinal. För så fungerade formatet, dvs att den som vann gruppen gick direkt till kvartsfinal, och de två efterkommande fick spela en match till innan de nådde kvartsfinal (Matcherna spelas på Lördag) – så kunde vi avslappnat gå över till att kika på NB. Vi pratar alltså om det andra Svenska laget med Pablo, Handsken, Era, Jonas och NoX. Ett lag som jag trodde skulle promenera in i slutspelet utan problem. Kanske inte vinna skiten, men i alla fall ni vet säkra en plats till Lördagen. Jävlar vad fel jag hade. Det såg snurrigt ut mellan varven, och trots att man vann sina lanes mot tyskarna, eller spelade in sig hyfsat mot andra lag, så ville det sig inte i slutändan alls. Era spelade riktigt bra Dota2 – men stundtals kändes det som att det bara var han som riktigt presterade. Jonas briljerade också med sin sandking ett game, men jag vet inte. Något saknades tyvärr.

Pablos gäng gick ur gruppspelet med endast en vinst – det var mot det spanska laget som slutligen hamnade längst ner i tabellen. Förluster mot finnarna, rumänerna och tyskarna gjorde det omöjligt att ta sig vidare.

WESG kommer inte att avgöras i helgen, endast EU delen kommer avgöras. Men samtliga lag som spela slutspel kommer att kvala till worlds finalerna i Kina. Så där får vi se Loda och gänget men tyvärr inte Handsken och hans gäng.

Det var en riktigt trevlig dag i alla fall. VODS finns tillgängliga på twitch.tv/drayswe naturligtvis, och nästa castingdag blir Lördag. Jag tar ledigt och skippar de andra grupperna som spelar fredag. T_T spelar (obs rikttid) ca 16.00 på Lördag. Men jag tänker följa hela slutspelet i tuneringen för att vi ska få ut så mycket Dota som vi bara kan. Hoppas du hänger på!

Nya Alliance?

Är det nya Alliance vi tittar på just nu i T_T är det många som spekulerar kring. Vi får ju veta efter WESG. Men vad tror vi då?

32132321321

Loda kommer ju vara med, så han kan vi bocka av.

Insania, Micke, Akke och Gorgc är resten av spelarna.

Min känsla säger att Akke inte kommer fokusera på Dota nu. Det är dock jätteoklart varför jag tror det. Men det känns så. Hans företagande rullar på, han har just blivit farsa. Aaa jag tror inte att han kommer vara med.
Gorc är den andra jag är tveksam till. Jag känner dock inte till hur Loda och Gorc kommer överens ingame, därför blir det wierd att dra några slutsatser kring det. Men tittar man på gameplayet, så gissar jag att han inte heller ska vara med.

Däremot tror jag på insania och micke. Där har vi 3 spelare. Men vilka de andra två är har jag ingen aning om, jag kan inte ens gissa.

Vad tror ni?

Symptombehandling

babab

Saxat från internetmedicin

”Cirka 80-90 % av patienter med typ 2-diabetes uppvisar insulinresistens, som också tidsmässigt föregår den kliniska debuten av sjukdomen. Insulinresistens och nedsatt glukostolerans (ett förstadium till typ 2-diabetes) medför båda ökad risk för kardiovaskulär sjukdom.”

320.000 – 360.000 personer handlar det om. Totaltär 400.000 personer diagnostiserade med Diabetes typ 2 i Sverige. Idag. Utöver det pratar man om 150 000 som ej ännu fått diagnosen

Hur ser då medicineringen ut för dessa personer? Det står i klartext att kost och motion är det första, primära sättet att hantera sjukdomen på. Men lyssnar man till människor som berättar sina historier så har de först och främst fått mediciner. Vad är det för typ av mediciner som delas ut då?

Insulin eller insulinboostare.  Här hittar vi mediciner som på olika sätt gör att bukspottkörteln producerar extra insulin och på så sätt får vi ner blodsockret. Till en patient som alltså OFTA har problemet att den inte kan tillgodoräkna sig insulinet som den redan normalt har producerat så pressar man produktionen. Effekt på insulinresistensen är att den inte blir bättre eller försämras.

Metformin 
En medicin som gör att levern producerar mindre socker, vilket får ner sockernivåerna. Potentiellt kanske också sänker insulinnivåerna litegrand, men vi pratar om en 20% förbättring av insulinresistensen med den här typen av medicin.

Pioglitazon
Första generationen av dessa mediciner är avskrivna. Men det är en medicin som förskrivs mot just insulinresistens, och den tycks ge viss effekt och även en mer långsiktig effekt. Har dock inte hört många patienter som nyttjar den typen av medicin.

Samtliga mediciner om man läser på FASS säger att först ska kost och motionsförändringar ha försökts och när det inte räcker för att få ner resistensen eller blodsockret så kan medicinerna läggas till. Jag har inte upplevelsen att det är arbetsordningen för diabetiker i många fall. Vi ser i regel nyttjande av mediciner i första hand alltid.

Det som fungerar dock, viktminskning, muskelmasseökning, motion. Det blir ju högst intressant. Mediciner som boostar insulinproduktionen eller som är insulin kommer hindra patienterna att gå ner i vikt – som kanske är det bästa sättet för att faktiskt minska sin resistens. Handlar det om patienter som redan är normalviktiga kanske en muskelmasseökning eller motionsökning kan räcka. Men det är oerhört många typ 2 diabetiker som sitter på extrema doseringar av medicin, de kan t.om hålla sitt blodsocker på en normal nivå men samtidigt som de gör det, så försämras deras grundproblem. deras insulinresistens, och med en dålig kost och lite motion så kommer bukspottskörteln att gå i väggen tillslut. Eller så håller den, men det som gör dem sjuka har inte ens behandlats. Det är fan oroande. Ju mer jag lärt mig om den här sjukdomen, ju mer inser jag att det här är ett stort problem. Typ2 diabetiker är dem som ökar mest. Det finns en förklaring till det kanske.

Problemet uppstår om vi bara ser detta som arvsanlag och otur. För visst ingår det också, men vi medicinbehandlar ett problem som egentligen är livsstilsrelaterat. Det är också så att inte alla blir diabetiker, så inte är det rättvist inte. Men bara för att grannen kan leva eländigt betyder inte det att det är otur att du inte kan göra det. Snarare att han har tur, eller så kommer han få betala för det i slutändan oavsett.

Avslutningsvis vill jag ändå säga, att diabetes typ 2 skulle teoretiskt sett kunna vara 100% insulinresistens och inget fel överhuvudtaget på bukspottskörteln. Som jag läser mig till det är det helt rimligt. Det betyder att oavsett om det är genetiskt att du fått den här resistensen, eller om det är ren jävla otur så kan du reda upp problemet med kost och motionsvanor. Sen kan det också vara så att din sjukdom baseras på och beror på annat. Jag är medveten om att variationera är enorma, och att vi kanske får problem i slutändan oavsett hur vi gör. Men vi tar emot mediciner som inte alls kommer åt problemet, och vi kommer att bli sämre och sämre om vi inte gör något åt det som är grundproblematiken. Insulinresistensen kanske inte är hela historien för dig, men skulle det skada om man fick bort den i alla fall, så att de mediciner du faktiskt nyttjar fungerar hundraprocentigt, och inte kräver att din bukspottskörtel arbetar övertid hela tiden.

Visst är det blodsockret som primärt ska ner, för det är farligt för kroppen att ha ett för högt blodsocker. Men frågan är om vi ska ta ner den med mediciner, ska vi inte då samtidigt ha en plan för att inte hamna sådär högt igen. Vi är värda det.

Ni kan läsa om hur jag backade min diagnos här, observera att jag inte är någon läkare eller att jag tror att jag har helt rätt svar. Allt jag skrivit ovanför är baserat på det jag läst, historier jag lyssnat på och mina egna erfarenheter. Jag är bara en simpel man, som på slutet har börjat fundera över om vi inte kan ställa högre krav på både oss själva och vården. Det är förjävligt att vi fått den här sjukdomen, överjävligt, men det är ännu värre att vi inte behandlar den.

Hur gjorde du?

Det är förstås många som frågat mig efter inslaget på Diabetesgalan, hur jag har gjort för att bli kvitt mina symptom. Jag tänkte gå igenom mina 18 månader efter diagnosen med er här. Lägga lite kommentarer på hur det fungerade, men också lite teori på varför saker kanske har fungerat som de har gjort. Det är inte säkert att allting stämmer, men det är min berättelse och jag tar mig friheten att berätta den. Du kan inspireras av den om du vill. Du kan förkasta den också om du vill. Det är upp till dig.

Min story:

12299183_911727828917423_5905416475712804528_n
Mitt första blodsockervärde jag tog var 14. Det är på tok för högt. Ett fastevärde ska vara mellan 4 och 6 och därför fick jag ta ett till värde. Nästa värde var över 7, jag minns inte exakt. Men det bekräftade diabetes. Jag visste inte detta innan, men typ 2 diabetes är på många sätt olikt typ 1 diabetes, men den viktigaste skillnaden är nog ändå att typ2 diabetiker i regel har en egen insulinproduktion. Den produktionen har blivit högre och högre över tid för att hålla nere blodsockernivåerna, och slutligen orkar inte de höga nivåerna längre hålla nere sockret. Det beror inte bara på att det finns för mycket socker i blodet (att man ätit för mycket) utan också på att kroppen slutat reagera normalt på sitt egna insulin. Man har blivit insulinresistent. Det är något som 1 miljon människor i Sverige beräknas vara i skrivandets stund, men när resistensen blir så kraftig att man ej längre kan hålla nere sockernivåerna så övergår det till att kallas diabetes.
Jag började med att äta lågkolhydratkost. Jag valde LCHF som min metod för jag tänkte att det fungerat för andra, så kanske kan fungera för mig. Alltså petade jag i mig framförallt fett och proteiner, och minst åt jag kolhydrater. Redan efter ett par veckor märkte jag skillnad på sockernivåerna, och långtidssockret vid första testen hade minskat med 10 enheter. Jag var inte inom friska nivåer, men på rätt väg utan tvekan.
Samtidigt som jag tog tag i det här med kosten beslöt jag mig för att minska ner på arbetet också, jag hade inte bara haft en dålig kosthållning de senaste åren. Jag hade även arbetat alldeles för mycket, ibland mer än dubbla heltider. Det var förstås en del av problemet också.

För att lära mig mer om sockernivåerna fortsatte jag att ta test beroende på vad jag åt. Det var rätt intressant faktiskt. Över tid blev värdena mindre och mindre höga, även om jag åt samma typ av mat.

Lycklig över att värdet hållt sig inom ramen för "efter måltid" på den här bilden.

Lycklig över att värdet hållt sig inom ramen för ”efter måltid” på den här bilden.

 

Teori: När man är insulinresistent så höjs blodsockret tillslut till en gräns kroppen inte klarar av. Problemet är att man måste sänka sina insulinnivåer för att ge kroppen en ärlig chans att gå ner i vikt. Det är inte så att insulin = hög vikt. Men höga nivåer av insulin i kroppen gör att man blir mer hungrig, mer sugen och man får svårare att bränna fettet helt enkelt. När jag åt en kost som hade väldigt lite kolhydrater så kunde kroppen lugna sig med att producera en massa insulin, och därför blev det också möjligt att gå ner i vikt.

Jag tappade ungefär 25kg. Med en startvikt på 140kg var det absolut ingen fara, men jag tyckte att det känslomässigt var wierd. Jag tappade en av mina starkaste personlighetsdrag; att jag är störst. Det har alltid varit en del av mig, och jag fick lite panik. Därför beslutade jag mig för att börja träna. Jag började hemma med boxsäcken och fortsatte sen på gymmet här ute i Enviken. Vikten gick fortsatt neråt, men mycket mer försiktigt och jag kände själv att jag fick behålla vissa attribut som jag på ett psykologiskt plan faktiskt behövde.

trallala
Något som är intressant med det beslutet är att träning också har en väldigt positiv inverkan på just insulinresistens. Detta gäller även typ 1 diabetiker, eller vem som helst egentigen. Jag visste inte det då när jag började, men muskelmassa är en del av svaret på problemet insulinresistens, och därutöver är också motion överhuvudtaget väldigt bra för att kroppen ska bli bättre på att ta hand om sockernivåerna i blodet.

Detta var något jag klurade på länge innan jag läste till mig och förstod det ordentligt. Men det visade sig också vara något som kunde HÖJA sockret det här med hård träning. Jag oroade mig ganska markant när jag upptäckte att mitt socker blev högre av att jag sprang innan frukost, och det satte mig tillbaka lite. Jag beslöt mig för att lära mig mer om det, och det fanns kunskap. Det visade sig att även friska hade samma problem, för på morgonen är det mycket annat som påverkar blodsockret, och att köra hårt på tom mage kan alltså göra att levern producerar så pass mycket socker att blodsockret blir högre än om man ätit frukost. Liknande episoder har gjort att jag lärt mig mycket, men det är också klart att det är långt mer avancerat detta än att bara säga ”jag är kroniker, för jag har typ2 diabetes”

I alla fall så tappade jag ca 10kg till, närmare 15. Men det har gått väldigt sakta och nu verkar jag stå stilla i vikt. Jag har testat min sockertålighet på olika sätt genom att äta desserter, eller ibland också snaskat lite fredagsmys. Ibland mycket. Mest för att se hur sockret reagerade.
Jag minns i början av ”min resa” så kunde det enkelt passera 10 om jag åt något olämpligt, men nu för tiden är det sällan att det ens kommer upp till 8. Trots att det kan vara normala värden så länge som de backar, så verkar sockervärdet efter sött t.om blivit lägre än innan. Jag har förstås inte testat några längre episoder, men även under dansbandsveckan i malung (Jag är därifrån, dont judge) åt jag bröd och annat under en hel vecka utan att det ställde till det för mig.

I takt med att träningen har ökat. JUst nu tränar jag 3-4 ggr per vecka i snitt så har jag också lagt till mer kolhydrater i kosten. Jag är inte längre en fullfjädrad LCHF:are men jag äter utan tvekan kolhydratsreducerat. Jag ligger på ungefär 120g kolhydrater per dag i snitt, och det verkar passa min livsstil allra bäst. Jag upplever att strikt LCHF inte skulle fungera för mig just nu, och det mycket beroende på träningen. Vad beträffar löpning eller fotbollspelning är det oproblematiskt att inte ha kolhydrater. Jag kan springa hur långt som helst utan mat, och det verkar snarare ha blivit bättre av att jag lärt kroppen att kriga på utan kolhydrater. Men på gymmet upplever jag att jag tappar styrka av att vara allt för strikt. Däremot kan jag säga att det skulle fungera att äta en frikostig LCHF utan problem också, jag har bara hamnat på 120g och jag gör ingen större värdering av det.

Självfallet var jag innan diabetesen väldigt sjuk på andra sätt, dessa symptom har helt försvunnit. Jag har bland annat haft fruktansvärt ont i kroppen, ätit både neuromediciner och opiater. Haft väldiga problem med svamp på huden, svårigheter att sova och typ kronisk smärta i ryggen. Jag tog bort 11 olika mediciner som jag stod på när jag var på mitt års återbesök för min diabetes.

Frisk? Det heter ju inte frisk när det gäller typ2 diabetes, och det är okej för min del. Har du fått dina två värden över 7,0 är du sjuk, och det resten av livet. I alla fall enligt läkarna. Det får vi bara acceptera. Men frågan är dock hur trovärdigt det är. TYP2 diabetes kan slå sig på väldigt många olika sätt. Men 80% av typ2orna lider av insulinresistens. Insulinresistens lider också 1 miljon människor totalt av i Sverige. Några av dem får diabetes, några inte. Men insulinresistens är inte ett statiskt tillstånd. Det är föränderligt.
Sen kan det vara så att din bukspottskörtel också fått sig en kyss, att den inte jobbar på som den ska. Då förstår jag att det är svårt att inte bli frisk från den sjukdomen. Men hurvida det största problemet är resistensen eller din egna produktion det kanske inte ens är utrett. Vet man det inte, så satsa på att ge din kropp de bästa förutsättningarna du kan för att ta emot sitt insulin. Det borde vara alla diabetikers fokus alldeles oavsett. Det är där jag är just nu. Vi får väl se om jag kan hålla mig symptomfri tills imorgon eller inte. Men jag har nog med den nya kunskapen om mig själv, och om livet bestämt mig för att leva för idag.
Idag är jag frisk.
21984308_10154694850246721_2034389037_n

Torsdag: Axlar & Ben

Jag kör rätt varierat beroende på vad jag gjort under veckan. Missade fotbollen igår så var peppad på puls idag. Såhär tränade jag:

Benböj med stång (djupa) 3×8

Militärpress 3×6

Benböj (breda och djupa med kettlebell mot bröstet) 3xMAX (Se videoklipp. Dålig på namn!)

Rodd med kettlebell mot hakan 3xMAX

Axellyft åt sidorna 3×8

Utfallshopp 2xMAX

Burpees med breda armhävningar 3×10

Upphopp 2×10
Körde på rätt bra tempo ingen onödig vila. Avslutade med stretching av höftböjen. En nödvändighet när man sitter så mycket som jag gör.

 

Reaktioner efter galan

Först, stort TACK till all positiv respons. Det har varit kul att vara med, mycket trevliga människor som fanns runtikring, och flera inspirerande historier. Det är viktigt med informationen också, det som troligen slog mig mest vore hur svårt det vore att ha ett barn med diabetes. Ett gäng tårar extra blev det den kvällen. Missade du inslaget så är det efter ca 1:05 in i galan

Men sen måste jag få svara på lite kommentarer, som sägs till mig, om mig, och om inslaget. De allra flesta är i all välmening. Men jag vill svara an på just det här med att man kan göra något åt sin sjukdom.

Det går snabbt i hockey, och ganska snabbt kommenteras att alla sjukdomar är individuella. Det är korrekt. Någon säger att ”han fick reda på det så snabbt, då går et att förändra” och det måste jag dementera. Jag vet inte hur länge jag hade högt blodsocker innan jag fick diagnosen, men jag var ju bara 34 år så totalt illa var det ju förstås inte. Men det finns flera försök att tänka sig att jag hade en väldigt enkel diabetesdiagnos, och att det var en enkel historia. Det är möjligt att det var det också. Men det är också möjligt att den typen av argumentation är mycket likt ”man måste ju leva lite också” – ett sätt att frånslå sig vad man kan göra för sig själv.

Vi kan ju konstatera att all diabetes slår på olika sätt. Betacellerna är olika skadade och vi har hunnit fått olika påföljder av sjukdomen, såklart är det så. Det går också att prata om att typ 2 inte är lika svår som typ 1, och att det inte går att bli frisk från typ 1. Egentligen kan man välja vilken approach som helst för att se på historien som jag delade. Men det finns saker som typ 1 och typ 2 har gemensamt. Två väldigt centrala saker, det ena är blodsockerkurvorna, och det andra är insulinresistensen. Båda sakerna faktiskt något som går att påverka med HUR vi äter, HUR vi rör på oss, och HUR vi tar hand om vårt sinne. För att inte tala om hur viktigt det är att inte bli för rund om buken. Vi kan alltså oavsett vilken typ av diabetiker vi är hjälpa kroppen till en så optimal insulinmottagning som möjligt. Rökning är också en faktor där som ska nämnas.

Jag säger inte att någon ska leva si, eller någon ska leva så. Jag säger inte att någon ska skippa att ”leva lite” – jag fokuserar på mig. Men det är också ledsamt att så många ser dessa diagnoser som öden skrivna i sten. ”Det har redan gått för långt” ”Det är farligt att äta för lite kolhydrater” (Det är sant, men minimumgränsen är inte så låg som du tror)
”Man måste ju leva lite”

Ja, det finns hur många möjliga förklaringar som helst på varför man inte ska försöka. Det är framförallt jävligt svårt. Det tar mycket energi. Det ger dock ännu mer energi tillbaka i långa loppet. Det kan vara så att din bukspottskörtels produktion är skrivet i sten – då är det ingen idé att fokusera på den. Fokusera på resterande saker istället, det du kan påverka. Skit i det där med att leva lite, lev mycket istället.

Ps. Jag kanske blir superdiabetiker imorgon igen. Men idag är jag så frisk som jag kan vara. Det är mitt sätt att se på det. Ds