Slafsdiagnoser

unknown
IBS är ju en vanlig sån. Eller kolik på småungar. Där diagnosen tyvärr inte alls förklarar vad som är fel, bara beskriver hur felet yttrar sig. Där upplever jag att många människor som har diagnoser eller pratar om dem tycks tappa bort sig. För att sätta ett namn på ett tillstånd är självfallet viktigt för att kunna hantera det – inget snack om den saken. Men namnet i sig är ingen förklaring på vad som är fel, det måste folk lära sig.

Typ2 diabetes är precis samma sak egentligen. Vad är det man vet? Man vet att patientens kropp inte klarar av att hålla nere sockernivåerna på ett förtjänstfullt sätt. Man vet att det är farligt för kroppen, och man testar sockernivåerna en gång till för att vara säker och detta bekräftar då att man har en diabetessjukdom. Men vad säger det om kroppen? Att den inte klarade av att hålla nere sockernivåerna. Ingenting annat.

Många med diabetes typ 2 tror därför att de har något fel på bukspottskörteln, eller att det finns något annat fundamentalt fel på deras kroppar, och medicinering / metodik /livsåskådning följer snabbt med. Jag förstår det, och ibland undrar jag om ens vården begriper vad det här är för sjukdom. Här reagerar många och tror att jag tror att man kan befrias från all typ av diabetes typ 2, och det tror jag inte. Jag vet inte ens om man kan befrias från någon typ, det är inte poängen. Poängen ligger i att sätta sig in i och begripa vad det är för typ av problem som ens kropp har. Istället för att köpa hela grejen med hull och hår.

Det viktigaste av allting när man tittar på typ2 diabetes enligt mig är att förstå att det är en sjukdom som är en del av det metabola syndromet. Det är en sjukdom som växer nå jävulskt, den har ökat med 4 gånger sen 1980. I snitt 8.5 procent vuxna är drabbade. Det är hur vanligt som helst. Det är direkt kopplat till fetma och stillasittande. Där kan vi börja att gräva.

Det är så också att jag vet att det finns typ 2 diabetiker som har det av andra skäl än att de är feta, kom dock ihåg att bukfetma inte ens behöver vara särskilt synligt. Det räcker att bukspottskörteln har fett runt sig för att det ska försämra funktionen. Lägg där till stillasittande, osund kosthållning, så är vi i mål. Det ända kroniska med det är att vi inte kan förändras. Det är ju också precis det siffrorna säger om fetma, de allra flesta äter upp sig igen. Så jag har oddsen mot mig. Kanske är det så att allting havererar för mig imorgon, vem fan vet. Men tills dess tänker jag nyktert förstå att den här sjukdomen i 90% av fallen beror på vårat sätt att leva. Sen tänker jag inte stå bredvid medan medicinen ska lösa det problemet åt mig, jag vill gärna försöka lösa det själv.

För problemet är ju inte att vi nyttjar mediciner, det är självklart så att vi ska nyttja mediciner, samma sekund som jag behöver det kommer jag att göra det. Det finns ingenting negativt med att använda mediciner. Förutom om vi medicinerar våra egna dåliga val, då är det negativt. Vad händer med en boostad bukspottskörtel, som måste producera extra mycket insulin dag och ut och dag in för att dess normalproduktion inte längre räcker till? Det finns ju lite olika varianter av mediciner, men samtliga som på något sätt stimulerar bukspottskörtelns produktion av insulin har cancer i just bukspottskörteln som en biverkning. Slump? Jag tror inte det.

Det finns kunskap idag om hur man via kost kan hantera en typ 2 diabetes. Det är väldigt likt hur man hanterar fetma, eller andra sjukdomar. Kost och motion är skitkonstigt att vänja sig vid om man slitit mycket, haft mycket värk i kroppen, eller helt enkelt inte haft det som en naturlig del av ens liv. Dessutom är det orättvist, för vissa tycks inte behöva bry sig alls. Men det är fortfarande sanningen.

Förändringen börjar hos oss. Det finns ingen medicin i världen som kan rädda oss från våra egna dåliga val, inte i långa loppet i alla fall

 

About the author: Kim Larsson