Tråkigt kring majors

Det är med en dålig känsla jag pratar om majors just nu. När Valve lät berätta att Majorsen skulle ledas av andra företag än de själva förstod jag att det kunde bli problematiskt. Därför har jag sökt lite annat att pyssla med samtidigt som jag pratat med företagen om att få casta. ESL har godkänt casting, Dreamhack gjorde det inte. Däremot har ju Valve nu i efterhand bekräftat att vem som helst får casta. Det är dock information som jag inte hade tidigare i höst. Det betyder att jag gjort vissa bokningar som jag inte kan ändra. Bland annat har jag tävlingarna i spelet Arena of Valor som kommer gå av stapeln i helgen.
Jag är jätteglad för att jag ska göra det, och tillsammans med massa coola människor, men jag är däremot inte helt nöjd med att missa majorn. Det är självklart.
Jag ber om ursäkt och om er förståelse för situationen

Dray

Alla är unika

Det är väl mantrat som vi ska nyttja. Vi är olika, vi har olika preferenser och vi har till viss del olika typer av kropper. Därför blir det meningsfullt att förstå att människor gör olika val utifrån sina sjukdomar och sina symptom.  Det är jätteviktigt. Men det verkar också vara så att vi glömmer bort att människokroppar också är väldigt lika på flera sätt. Några saker som vi inte kommer ifrån behöver vi nog ändå prata om.

Diabetes typ 2 är en sjukdom som står på två ben. Det ena är bukspottskörtelns förmåga att producera insulin, och det andra är kroppens förmåga att ta emot det insulinet. När kroppen blir sämre på att ta emot sitt egna eller yttre insulin så kallas det för insulinresistens. Det är sällan utrett till vilken grad endera av dessa ben är problemet, men har du en c-peptid, dvs en insulinproduktion, som är normal eller hög så är det rimligt att tro att du lider av en viss del insulinresistens. Det är sanningen för mer än 80% av alla typ 2 diabetiker, och närmare 1 miljon svenskar idag.

Insulinresistens blir diabetes när den blir för stor, när du når en nivå av resistens till ditt egna insulin som är så stor att bukspottskörteln inte längre kan, inte ens med överdrivna mängder insulin producerat, hålla nere nivåerna av socker i blodet. Du är då typ2 diabetiker. Diskussionen hurvida man kan bli frisk från detta eller inte är en sidodiskussion, men jag tycker det är intressant att tänka sig ett scenario där bukspottkörteln faktiskt levererar både normala och extra höga nivåer av insulin, men ens egna resistens blir problemet. För resistensen kan man nämligen ”bota” så till vida att man kan göra den bättre. Eller t.om helt bra.

Typ2 diabetiker blir i regel inte behandlade med insulin, i såna fall i korta episoder. Fokus ligger nästan alltid på metformin, som är ett läkemedel som hjälper kroppen att hantera sin insulinresistens. Att tillföra extra insulin är alltså inget läkarna tycker att är effektivt, och det borde vi patienter också förstå. Vi borde se till att våra kroppar inte behöver producera en massa insulin av flera skäl; Dels kommer troligen inte blodsockret svara särskilt bra på det hormonet på grund av att vi är resistenta, och dels kommer det hormonet att fortsätta göra vissa av oss överviktiga och sugna på mer mat. Ett moment 22 helt enkelt.

Typ2 diabetes kan alltså bero på att bukspottskörteln är dålig också, det går inte att sticka under stolen. Men efter som det troligen är en skada som inte går att vända, bör vi, precis som metformin gör, fokusera på att göra vår kropp mer tillgänglig för insulin samtidigt som vi ser till att kroppen inte behöver överdrivna mängder insulin eftersom det hormonet gör oss överviktiga och påverkar annat i kroppen som inte är önskvärt (när det sker i överdrivna mängder)

Insulinresistens kan alla personer i världen påverka i sin kropp. Med undantag för de som är extremt vältränade och redan rör sig väldigt mycket, och dessutom har en hälsosam livsstil. Dessa finns också, men ska vi vara ärliga så är det inte merparten av Typ2:or som vi hittar i den kategorin.

– Minska bukfettet
– Öka muskelmassan
– Motionera mera
-Minska stress

Dessa fyra saker är grunden och allt för att kroppen ska svara bättre på det insulin du redan har. Det intressanta med detta är att det går hand i hand med insulinproduktionen i kroppen. Har du en överdriven insulinproduktion kommer du att få svårare att gå ner i vikt, därför bör du se över detta också. Hur mycket produktion av insulin som din kropp behöver kan du också påverka. Det handlar om mängden kolhydrater du stoppar i dig. Vill du minska din kropps behov av insulin, så stoppar du i dig mindre kolhydrater. Snabba eller långsamma är förvisso viktigt, men totalen är alltid mest relevant.

Intressant är också att stress och rörelse också arbetar tillsammans. Kan du prioritera träning och rörelse kommer du per automatik att stressa ner, det hänger ihop alltsammans.

Om vi sammanfattar:

insulinsad

Alltså, oavsett om vår bukspottkörtel är trasig eller inte, så behöver vi fokusera på att minska behovet av insulin, och att samtidigt ta hand om våra kroppar. Det är alltså ingenting som bara 1 av 10 typ 2or behöver tänka på, utan samtliga människor som finns på jorden. Inga konstigheter.  Hur man sen väljer att göra detta är ju upp till var och en och väldigt unikt för varje individ, men kom inte och påstå att ni man kan säga att det är viktigare att man äter massvis med socker för att må bra, än det är att lära sig att hitta ett system där man äter mindre. För även om du tillför insulin så blodsockret kanske ligger bra slutligen, så kan din resistens öka, och din kropp må dåligt trots t.om bra blodsockernivåer.

Ta hand om er!

En dag av perspektiv

Idag har jag haft ett TV-team på besök, och det har varit en rätt uttröttande dag faktiskt. Jag har förberett ett inslag som kommer nästa månad, det kommer nog bli bra. Men dagen har gett mig mycket perspektiv, gällande min sjukdom som jag haft. Jag har haft så jävla mycket problem som jag bara tillslut kallat för ”min personlighet” att det är fan tragiskt.
Mina barn har sett det, frugan har sett det och jag har väl innerst inne sett det också.

Det svåra med perspektiv är att man måste använda det på något sätt, för annars försvinner det. Eller blir något dåligt. Jag fick svårt för det idag. Hur kan man inte tänka på alla de dagar som försvunnit, i alla fall ett slag? Eller det faktum att jag var så trött, så sliten, så missnöjd att jag trodde att jag var missnöjd med hela livet. Det är en vidrig tanke, som inte riktigt jag kan släppa i alla fall just nu. Vad hade hänt om jag inte fått en diagnos som jag sen kunde jobba med. Lite för stor tanke, lite för läskigt att låta den gå hela vägen.

asdasdsa

Samtidigt känner jag mig trött över att behöva förklara mig. Förstås förtjänar mina tittare att få FÖRSTÅ varför jag ser så annorlunda ut, och det är ingenting jag skäms över. Men jag upplever att jag hamnar i ett läge där flera, inte merparten men en del, tror att jag gjort dessa val med helt andra grunder. Det gör mig ledsen, och frustrerad. Jag kommer att behöva fortsätta med det här resten av livet, och det är klart att om någon tänker sig att det är av estetiska skäl så blir jag förbannad.

Samtidigt förstår jag ju hur världen ser ut, att utseende är så extremt viktigt, så viktigt att det är det första som människor tänker på. I vissa fall. Jag dömmer själv också med ögonen, så jag kan inte påstå att jag egentligen har något bättre perspektiv. Jag önskar nog bara att det vore lite mer förståeligt vad som ligger bakom det jag gjort. Den förändring jag gjort.
Jag har från ett år till ett annat blivit varse och övertygad om att min kropp faller sönder samtidigt som jag använder den, men jag har inte förstått varför. Jag har haft ont i leder, varit helt totalt utmattad och hela tiden burit runt på en rädsla för vad det är, vad som komma skall. Jag har dragit på mig udda sidosjukdomar, och hela tiden haft övertygelsen att jag har haft ett stort stort fel. I flera år egentligen. Sen fick jag kvittot av min läkare, det fanns en förklaring, och inte nog med det. Det kanske eventuellt fanns en väg ur det.
Det var där jag hamnade i april förra året. Klart att det mellan varven blir lite överdrivet, och klart att det mellan varven blir det som faktiskt finns på min näthinna, det som jag går runt och tänker på, det som jag bygger strategier runt. Det har ingenting med mina andra intressen att göra, jag blev bara tvungen att välja mitt egna liv. Ingenting annat.

Så nu snurrar jag ner i sängen, känner mig stark och stor och frisk samtidigt som jag känner mig svag liten och, ja frisk. Det är hårt att höra ens barn berätta hur de upplevt mig, trots att de bara är positiva och pratar om de positiva förändringarna. Det är hårt att höra hur ens fru upplevt en, men hårdast av allt är det ändå att minnas hur jag upplevt mig själv. Snacka om att jag blev varse idag om att jag en gång i tiden mer eller mindre givit upp. Klättringen tillbaka tar längre än ett år, kroppsligen kanske det räcker med det här året. Men mitt sinne är långt ifrån där jag avser att det ska vara.

Tack för ordet. Godnatt!

Angående Starladder

Fiasko utan tvekan, men subträffen som planerats så lång tid krockar med starladder. Det betyder att vi kommer missa det i kanalen. Jag ber om ursäkt för det.

 

Kim

Angående Dreamleague

Förtydligande angående Dreamleague

Dreamleague tillåter mig att casta deras tunering, men då på deras egna kanal. Eftersom det gör att subs och donationer försvinner är det inte möjligt för mig.
Dreamleague har då istället erbjudit mig ett pris för att köpa rättigheterna till sändningarna. Jag har inget utrymme för det i min relativt simpla budget.

Det innebär att jag inte kommer att kommentera Dreamleague.

Dreamleague har massvis med communitystreamers, så min tweet gällande det är felaktigt. Men jag kan alltså inte streama på en annan kanal utan att erhålla ersättning eftersom det helt enkelt inte går ihop då.