Hets är Hets

58f4a9547bafdf23a97475e369b3c292

Jag hänger MYCKET på forum och facebookgrupper med träning och kost som fokus. Diabetesforum och annat. Målsättningen är enkel; Jag vill lära mig allt. Jag är sjuk i huvudet på det sättet, och kan inte ändra det. När jag skulle lära mig att fota så var jag helt uppslukad under en lång period, nu gör jag i alla fall annat samtidigt. Jag älskar det, jag är gränslös i mitt sug efter kunskap. Det är inte friskt, men det är vad det är.
Något som jag sannerligen har märkt på dessa forum, är hur andra människor också hetsar. Det kan vara någon so lidit av anorexi, som numera tränar och mår bra. Men det är så sjukt tydligt att hetsen sitter kvar. Här kan en förstås säga att det är ju bättre att man äter och tränar än att en svälter sig själv, men grundproblemet sitter kvar. Det är millimeteruträkningar av mat, och det känns många gånger som en tidsfråga innan det smäller. Den här gången vet jag dock inte hur det kommer gå. För gissa hur mycket beröm de får för sina sexiga arslen, eller välbyggda axlar. Hur mycket som helst. De bevisar med bild på bild hur mycket friskare de är, och som jag sa innan delvis är det sant. Men sjukdomen som sitter djupt i själen är inte ens rörd. Den är densamma. Den kontrollerar, ger dåligt samvete, slår på dessa individer hela tiden. Jag tycker det är läskigt.

Eller när det diskuteras mat och någon säger ”Jag ser mat som bränsle, jag tillför den bränsle kroppen behöver, smak och form är bara estetiska ord” Typ. Det är metodiken.
Det är också många gånger argumentet bakom all typ av kalori-in-kalori-ut räkning. ”Jamen såhär mycket ska du äta” ”Jag känner mig hungrig” ”Ja, då får du väl låta bli att känna efter så noga”
Som om människorna vore maskiner. Som om de som är smala eller vältränade är samma personer som de som nyttjat mat och kost (som jag) till tröst, eller som har en sämre insulinresistens och faktiskt inte alls har samma förutsättningar att hålla tillbaka sug och hunger eftersom det kemiskt finns där.

EN endaste gång har jag sett en personlig tränare i de här grupperna som pratar om det psykiska måendet. Om hur det ska kännas i hjärtat. En kvinna värnar i nån av grupperna, en frågeställning från henne som är ”När känner man sig nöjd med sig själv” och någon av dessa välutbildade PT-maskinerna svarar ”Aldrig nöjd, bara kör på”
Jag är ledsen att behöva säga det till er. Människor är mycket mer avancerade än så, det är klart att i ditt yrke och ditt liv kanske du blivit kall och inte tar hänsyn till såna faktorer. Men du kan inte räkna med att anorektikern som plötsligt fått en rumpa är frisk, eller att känslan av att vara nöjd med sig själv inte är minst lika viktig som träningsresultaten.
Visst finns det, långt där bakom en kemisk och fysiologisk beräkning av hur saker och ting fungerar kroppsligen. Men de psykiska faktorerna är enorma. Alla känner väl till placebo effekten? Annars googla, och sätt er in i vilka enorma berg som ett starkt psyke kan flytta, och självklart också motsatsen hur enormt stopp allting kan bli, om inte själen är med.

Studier, proteinmängder och tekniker på gymmet i all ära. Det här är fundamentala saker för ett lyckat träningsprogram. Det är ingen som säger att en ska sluta med det, men kanske är dags att kika upp lite ur forskningsrapporterna. Vad sägs om en ”Hur känns det för dig?” ”Vad får dig motiverad?” ”Tycker du att det verkar roligt?” mellan varven – även på nätforumen. Det handlar faktiskt om en helt fantastiskt unik individ på andra sidan, och om vi kan hjälpa människor att älska sig själva så kanske inte den där sista fettprocenten blir så allvarlig som annars – sure. Eller så är det bara så att i lugnet, i upplevelsen av att vara en kompetent vacker människa så är det mycket lättare att hålla igång ett träningspass. Gissningvis är det inga klienter som kommer bli besvikna på er i alla fall.

About the author: Kim Larsson

Leave a Reply

Your email address will not be published.