En tanke om sjukdom

Jag ligger i min säng, har laptopen bredvid mig och har en diskussion igång i ett fönster, lite moderering av grupper i ett annat, och sen försöker jag sätta mig in i en planering och en offert i ett tredje. Det är så mitt liv ser ut, och har gjort de senaste tre åren. Säkerligen mer, jag älskar att ha många bollar i luften. Det ger mig liv.

Det här inlägget är långt, och det innehåller personliga berättelser från mitt liv. Du får gärna lämna en kommentar, men jag önskar att du är varsam och tänker till innan du skriver. Trots att det är på internet. 

I ett av fönstren diskuteras synen på att vara frisk. Jag har kallat mig själv frisk från diabetes, och det retar några, några applåderar och några tycker att jag är helt ute å cyklar. Frisk från en kronisk sjukdom?

Jag tänkte inte fastna så mycket i sjukdomen diabetes i det här inlägget, utan istället prata om vad sjukdom betyder för mig.
Jag har haft ”otur” eller ”förjävligt DNA” eller så är jag en levnadskonstnär som bara suger på att leva, men i mitt liv har jag drabbats av många olika sjukdomar. Det kanske är genetiskt, det kanske beror på att mamma rökte när jag låg i magen, det kanske beror på att jag flyttade 18 gånger innan jag blev vuxen, och att det var rätt rörigt i mitt liv, en far som drack sporadiskt och hade ett känsloregister som en kassaapparat. Troligen lite sämre faktiskt, för har sett att vissa affärer nu har ”Vad fin du är i dag” på sina kortapparater. Oh well, det där blev lite tragiskt.

Men jag har aldrig trott på genetik helt och hållet. Jag är utbildad pedagog och har jobbat mycket med behandling, med ungdomar, med vuxna. Det är sällan man träffar någon där det inte finns en uppenbar miljökoppling till saker och ting. Med det sagt är jag inte så naiv så att jag inte tror att genetik kan vara en del av kakan, för all del. Diabetes 2 är ju mer genetiskt betingat än diabetes 1 är. Har man en förälder som missköter sin kost så får man barn som också gör det, oj. Det var kanske inte lämpat sagt, men det finns flera bitar av kakan. Jag gissar i alla fall att jag haft småtaskiga gener, men framförallt att min uppväxt som varit på alla sätt kaotisk. ”Maskrosbarn” kallade min terapeut mig. Miljön har påverkat mig så mycket så att jag lättare drar på mig skit. Sen är jag säkerligen ett genetiskt skämt, men båda delarna påverkar.

För mig har alltså livet handlat mycket om sjukdom. Astma fick jag en tidig diagnos med, jag har haft två ljumskbråck, opererat två enorma polyper i bihålorna, analfissur har jag besökt vården för säkert 10gånger varav 5-6 gånger har jag varit nedsövd och haft både sprutor och knivar i stjärten, jag fick diagnosen svår panikångest som 16åring, varit deprimerad i omgångar, och som vuxen fick jag diabetes, som grädde på moset kanske man kan säga. Blomkålsmoset alltså.

Alla dessa diagnoser har en koppling till den andra på något sätt. Astman gjorde mig rädd för att röra på mig som liten, jag hade t.om läkare som rekommenderade mig att vara varsam med hur mycket jag rörde mig. Det påverkade förstås min vikt, det gjorde också det faktum att min hemmiljö gjorde mig till en tröstätare, eller generna, vad vet jag. Jag har tröstätit. (Det kan ju vara ett beroendeproblem också) Polyperna sitter ihop med både övervikt och Astma. Panikångest med beteenden hemma och även den med Astman på så sätt att om man är rädd att man ska dö hjälper inte pipljud på lungorna. Rumpproblemen är otur, men också stillasittande och troligen att jag inte mått bra i kroppen (Diabetes?)
Diabetesen är väl alltsammans. Stress, och kost och dåliga gener.. Allt hänger ihop. Det är många onda cirklar, och jag ser att vissa delar hade jag kunnat påverka själv och vissa delar är vad dom är.

Så när jag för ett par år sedan lyfte med planet mot Kina. När min panikångest fick sig den största utmaningen som någonsin skådats, för tidigare hade jag undvikit sånt, tagit mig hem igen, fegvänt, och lyckats i någotslags halvliv att överleva en dag till, så brast det.
Jag hade väntat på den här dagen i 18år. En vacker dag brister det, och du kommer att fullständigt flippa ur, dö, panikslagen kommer du veva runt dig och människor kommer skratta skratta och skratta, och sen kommer du vakna inslagen på säters mentalsjukhus och du kommer aldrig mera att ta dig ut i riktiga livet. Den dagen kom, i planet påväg till Kina, och jag kände en panik jag aldrig någonsin känt förut. Nu, precis nu kommer det att hända, jag hade en inre dialog som inte kan kallas monolog, för alla delar av min skalle pratade med varandra. Då sa det bara plopp. Eller poff. Rösterna tystade (obs jag har inte hört röster, jag pratar om min inre dialog här) och ett lugn infann sig som jag aldrig någonsin känt förut. Säkert som barn, men i 18 år hade jag svår svår ångest dagligen. Ett lugn infann sig. Poff. Jag tänkte först kort att kanske har jag flippat, och det är över nu, men insåg snart att allra högst upp på den här orosspiralen fanns bara ett lugn. Det var ingenting runt omkring som var farligt. Jag var inte farlig. Min ångest var inte farlig. Jag behövde inte längre skydda mig. Vilken känsla!

Det var första gången som jag använde termen frisk från min ångest. För det var första gången jag kände mig frisk från min ångest. Min ångest är dock med mig dagligen, och även om jag inte bjuder den 40mg citalopram längre, så är den där och knackar på, och jag får (med all respekt) säga till den att den inte har en plats här längre, den nickar instämmande och kliver iväg. Skulle jag sluta att ta hand om mig själv mentalt så skulle den komma tillbaka. Men det är att vara frisk för mig. Idag är jag frisk.

Gällande diabetesen är det lite fler moment som måste tas i beaktning förstås. Den består i korta drag av två saker; En bukspottkörtel som blivit rubbad i sin insulinproduktion, och en massa celler som inte tar upp insulinet som dem borde. Det är kort och gott vad diabetes är. Stress och övervikt är två faktorer som gör att det här kan ske, och jag skulle vilja berätta lite om stressen. För när jag blev fri från min ångest så gjorde det också att jag kände att jag ville ta lite andra beslut här i livet. Våga leva lite, chansa lite om du så vill. Så jag gick all in med mitt företagande. Det blev en intressant reaktion för mig, för jag som numera var ångestfri, kände mig helt oslagbar. Jag oroade mig över rationella saker, och det var en kick för mig, en fet jävla grej att ha tid och fundera över om pengarna räcker till, vilka projekt man ska satsa på, och mycket annat som snurrade igång i min skalle. Jag jobbade, och jag jobbade, och jag jobbade ännu mer. Jag streamade ca 300 timmar i snitt per månad i ett år. Utöver det jobbade jag med radio, startade upp en e-sport utbildning, sysslade med fotografering och jobbade med lite andra events, ströjobb. Jag spenderade garanterat 350 timmar i månaden på arbete. Jag älskade det, förut hade ju min ångest stoppat mig i så mycket, så jag bara körde på. Så jävla gött var det, men min kropp höll inte med. Det hade jag dock inte tid att fundera på, eller så ignorerade jag det medvetet vad vet jag. Streamen gick bra, och när jag kunde satsa på heltid så blev ju också oron ”Kommer jag att klara nästa månad” och allt det där. Det är mycket nytt med företagande också, att sköta papper, och att få allting att fungera, och det snurrade på. Jag började få ont i kroppen och tänkte inte så mycket mer på det, jag ägde på det jag gjorde, och jag var, återigen, ångestfri. Smärtan blev mer påtaglig, jag sökte hjälp för den, och det tog en bra stund innan jag fick min diagnos diabetes. Jag såg ganska snabbt vad jad hade sysslat med i två års tid, slitit sönder mig alldeles totalt med arbete och tagit hand om min kropp 0. Alltså verkligen noll. Under liveinspelningarna på E-sportsm kunde jag komma hem från inspelningarna så sent som midnatt ibland, jag åkte taxi, åkte förbi ett kebabställe och hamnade på hotellrummet med den där kebabtallriken i hand. Inser att det inte finns bestick och äter den med händerna, vrålhungrig. Fick duscha bort lukten efteråt, och det var en bra dag. Annars kanske jag knäppte ett par öl på hotellrummet, och åt några chokladkakor och sen somnade jag. För att börja om med samma procedur nästa dag. Jag gjorde det förstås inte av dumhet, men dagen hade jag spenderat på att fokusera på jobbet, och när det väl var dags att sova var jag så slut i skallen så jag behövde bara nånting. Här kan man ju skylla på arbetstider och på hotellen som inte har mat om man vill, det gör jag inte. Jag bara beskriver vad som hände. Jag tar fullt ansvar själv.

Så diagnosen diabetes var på alla sätt supertvetydig. Å ena sidan berättade den för mig vad fan jag sysslat med de senaste åren, och å andra sidan berättade den för mig vad jag sysslat med de senaste åren. Förstå mig rätt, det var ett wakeupcall utan dess like. Så när jag vägrade medicin var det inte av dumhet, det var för att jag trodde inte att den här sjukdomen var speciellt långt gången, och jag behövde se om det inte framförallt berodde på hur jag tagit hand om mig själv. Det var förstås en process innan jag kom fram till allt detta, men vi ska väl inte skriva en bok här tänkte jag.
Så jag tog några rätt hårda beslut. Jag behöver göra mina tittare besviken, och minska ner på streamandet, jag ska hitta någon som ersätter mig på skolan för det är alldeles för mycket tid det tar, jag ska sluta att jobba gratis (om ni visste hur mycket jag jobbat gratis lol) och jag ska se över vad jag äter för något. Blir jag inte bättre av det så kommer jag ta medicin. Min inställning var enkel; Jag kommer nog aldrig att bli riktigt bra igen, men blir jag OK så duger det. Jag kan leva med det.

Jag åt LCHF ett halvår, och efter det började jag träna.

Idag äter jag helt vanlig mat, precis som du och du som läser detta gör. Det är några saker som skiljer: Jag äter inte ris, jag äter inte pasta, och jag äter inte helt vanligt bröd. Däremot äter jag andra brödsorter som innehåller vete, men mycket mindre mängder vete. Jag ersätter pasta och ris och potatis med grönsaker, goda färska ekologiska grönsaker. Jag har inte längre ett LCHF-godkänt intag av kolhydrater vissa dagar äter jag för mycket för att det ska räknas, och de dagarna jag äter lite mindre (beroende på hur hungrig man är osv) så äter jag för mycket protein för att det ska räknas också. Jag äter dessutom både havre och vete, vilket inte är ”tillåtet” enligt lchf. Min vikt står still, mitt blodsocker är perfekt, och jag klarar också av att ”fuska” rejält utan att det blir för högt. Jag har ingen värk i benen, jag är inte längre dödligt fet (med över 40 i bmi) men jag är fortfarande överviktig per definiton. 103 kg visade vågen senaste 10 gångerna jag kollade. Vi har den placerad nära köket, så hamnar på den ibland. Det är ingen vikthets alls, jag tycker det är kul i guess.

Gällande stress är det enkelt. Jag har slitit ont med det också, men det går bra. Bara för att jag är ångestfri är jag inte en maskin. Jag måste vara rädd om mig själv, det har tagit tid att ställa om sig, och framförallt att vara bra på att streama igen. Det har varit den stora biten. Att hitta tillbaka till det roliga. För när jag trappade ner, när jag blev mer allvarlig, när jag började fokusera på mig själv, då försvann också tittarna, medlemmarna. Jag hade otur också, för de svenska lagen började underprestera ungefär under samma tid. Men visst har det varit slitsamt, det är först nu som jag riktigt hittat den genuina glädjen igen. Det beror inte på att jag inte tycker om det jag har gjort, det beror på att jag måste lära om mig, hur jag ska prioritera, hur allt ska fungera. Det har varit en process, men stressen är under kontroll. DET är det viktiga.

Så, åter till det här med sjukdomsförloppet i diabetes. Är mina betaceller trasiga? Ingen aning. Är min insulinresistens fixad? Garanterat. Det fungerar finfint. Kanske är det så att min episod av stress och pissmat utlöste detta, och mina val att backa från det gjorde mig bättre.
Kanske är det så att imorgon måste jag äta metformin eller skjuta insulin för att få mina värden åt rätt håll.
Det jag vet, och med det jag har med mig, är att just nu är jag frisk. Frisk per definition (har inga av de värden som man behöver ha för att få diagnosen längre) och frisk per hur jag känner mig.
Den känslan kan ingen ta ifrån mig.

(Däremot ska jag kolla med läkaren. Kan man stryka diagnosen? Jag återkommer med information om det!)

dratyyy

 

About the author: Kim Larsson

2 comments to “En tanke om sjukdom”

You can leave a reply or Trackback this post.

  1. Christoffer Rydberg - 20 september, 2017 at 18:14 Reply

    Intressant inlägg Kim!

    En sak som jag ställer mig frågande till är varför fokus på det onda och sjukdomarna, varför hamnar man där.
    Visst, man kanske inte ska blunda för det.

    Men någonting som jag ser som viktigt för att må bra är att fokusera på vad som gör att man mår bra. Du nämner det själv, äta kebabtallrik och stressa gör att du mår skit och kroppen säger ifrån. Bra. Du äter LCHF och tränar och vips så mår din kropp bättre, gör det då ännu mer, kanske blir allt ännu bättre.

    Finns många saker på sistone i mitt liv som har fått mig att inse att man mår så himla mycket bättre av att fokusera på det goda istället för det onda. Jag tror sällan att man vinner på att fokusera på vad som gör att man mår dåligt och hur man ska undvika det. Fokusera mer på vad gör att man mår bra och gör mer av det istället, då kommer man må bättre i det långa loppet. Det har hjälpt mig i motgångar!

    Mina spontana tankar och reflektioner utefter att ha läst din text!

    Tack för att du delar med dig om dina djupa reflektioner.

Leave a Reply

Your email address will not be published.