Den vita kränkta mannen

Nu är det avgjort, jag har övergått till att bli en vit kränkt man. Eller jag gissar att så kan sägas, för det har väl kommit dit att dra slutsatser om män på något sätt blivit okejat, som män drog och drar slutsatser om fruntimmer. Eller hur är det egentligen?

Jag är en cis-man. Jag är 34 år, således medelålders, och jag är dessutom vit. Visserligen lite sommarbrun nu, men jag har ingen maktordning att underställa mig som sommarbrun, ja är en vit medelålders man. Den jagade sorten.

Innan vi går in på mina tankegångar måste jag bara börja med att säga att det här inlägget har inget syfte att göra något större politiskt ställningstagande, det är snarare så att jag låtit tanken vandra över mina två stekta ägg här på kvällskvisten, efter att jag läst och funderat lite.

Det första som slår mig i den här otroligt viktiga diskussionen om män och kvinnor, är att vi sakta utbildat oss män, pojkar och farbröder i att inte ta saker för givet. Kvinnor är inte si eller så. Bögar är inte si eller så. Människor är människor, och jag håller med om att det går allt för sakta på sina ställen, men stundtals har detta varit positivt och utvecklande. Vi män blir bättre än våra föregångare, och det är väl tur, bättre är väl tanken att vi ska bli också, eller hur? Samtidigt pågår en rörelse vid sidan om, det är förstås ingen häxjakt vi kan prata om, för ingen blir bränd och ingen blir plågad på det sättet. Men (den vita) mannen blir ständigt utsatt för generaliseringar. Det är män som våldtar, det är män som avbryter, män som drar förhastade slutsatser, män som utövar makt, och det har t.om blivit ett skämt att säga ”Inte alla män” eftersom det förstås nyttjats av de allra mest farbrödiga farbröderna. Frågan är bara, är vi på rätt väg?

Det bildas opinioner mot män i grupp, och jag står bakom dessa i de allra flesta fallen, det är ju statistiskt bevisat saker och ting kring det, men samtidigt är det också andra saker som sker som jag inte är helt säker på att är rätt väg. Eller rätt väg är fel uttryckt, rätt tillvägagångssätt är ett annat. Festivaler utan män är en diskussion, jag läste just en artikel om pride där pridefolket (slarvigt uttryckt) tyckte att cis-personer borde se sig själva som gäster i ”deras” värld. Hur vida folk väljer att bjuda gäster som är män eller kvinnor rör mig inte ryggen, men i offentliga sammanhang har vi förbjudit kvinnor på vissa ställen förr, och på ett sätt kan en ju tycka att det är kvinnornas tur utan tvekan, men är svaret att istället förbjuda män?

Jag kan tycka att dessa stämplingar av människor, varesig det är att någon tror att du är bög för att du är feminin eller muslim för att du har skägg, är otroligt tråkiga. Men många gånger har dessa generaliseringar rätt, som t.ex när man drar slutsatsen att en cisman är en cisman, men ”det stämmer ju” är ju precis det argumentet som inte ska användas. Vi alla känner väl någon som varit mindre maskulin och sen visade sig att personen var homosexuell, eller kanske har en god vän som är muslim och dessutom har ett trevligt prydande skägg. Det är väl inte att få rätt som gör en fördom till en fördom, det är ju för alla andra människor. De som inte passar in i normen. Det är väl dem vi slåss för? Det trodde jag i alla fall, och det ni menar när ni säger ”cismän” är inte den normen som jag stämmer in på, och inte alla andra män runt om mig heller. Några gör, de flesta gör, men inte alla.
Så det kanske är ett skämt för många av er, ”Inte alla män” – men det är sakligt. Vi kan inte anta att alla män är våldtäktsmän även om 95% av våldtäktsförbrytarna är män. På samma sätt som vi inte kan utgå från att alla kvinnor är heterosexuella även om de allra flesta är det. Det är ju det normkrig handlar om, inte om att skapa nya lika dåliga normer.

Sen måste jag ju säga att praktiskt sätt blir det ju oerhört krångligt det här med att förbjuda sexualiteter. Ska vi registrera det på folk då, eller hur har en tänkt att gå till väga?
”Du är en man som ligger med en kvinna alltså är du en cisman” – Men hurvida jag gör det för att inte vågar något annat det spelar ingen roll då antar jag, eftersom det tycks råda någonslags allmän, lite upphöjd kunskap, där en jury av människor som tillhör sämre förutsättningar i samhället sitter och pläderar fritt, för det handlar om maktordning. Jag håller med och förstår det, men när jag diskuterar med en person som är uppväxt i en bostadsrätt i stockholm vars båda föräldrar är akademiker, och nu råkar personen vara kvinna, vad vet den här personen om att vara uppväxt på landet i Dalarna med en ensamstående mamma som dessutom jobbar som hemsamarit. Är det hennes snippa som gör att jag inte har rätt att uttala mig om dessa frågor, eller har jag bara haft otur att min mamma dött för annars hade hon fritt kunnat prata om det?

Återigen, missförstå mig inte. Jag är med på könskampen, det är jag. Men det känns som att de snsälla på högstadiediscot har bestämt sig för att vara lika dålig som mobbaren de en gång mobiliserade sig mot, och nu är det snudd på oviktigt att behålla fokus på att alla människor är människor, trots att de må vara män.

Det är kvinnornas tur kanske, det är väl troligen det mest relevanta argumentet. Men vi är vuxna människor. Jag borde få chansen att vara en helt fri individ på exakt samma sätt som en person som kallar sig homosexuell borde, eller kvinna. Vi misslyckas med det, men könsdiskussionen måste breddas, tror ni på riktigt att alla män går vinnare ur den som den ser ut nu så är ni inte sakliga, och med största sannolikhet saknar ni klassanalys.

För det kan finnas en sanning i att en person som jag, som klarar att ha en diskussion, som har ett okej arbete och som är gift, ja mig är det inte synd om. Jag håller faktiskt med om det helt och hållet också – men inte alla män är som jag . Dags att öppna ögonen för det.
ÄVEN om dom är CISmän.

About the author: Kim Larsson