Tillhörighet

Att få vara en egen individ är en självklarhet för oss i väst. Även om det förstås mellan varven kan vara svårare i vissa undantag, så är det ändå alltid så att vi har rätt till vårt personliga space. Det som vi kallar mitt. Att få vara vem som helst och anonym på gatan. Att få sikta på sin egna yrkesväg. Allt det här är utan tvekan något som inte hör bondesamhället till, vi är indiivider. Jag, och sen vi, och sen resten. Vi lever också i ett land som varit utan krig under en lång tid, så inte är vi så noga med vad som är Svenskt och inte, notera att detta inte är något jag skanderar med en baktanke, vi kan väl bara enkelt vara överens om att vi är individer, som kanske inte nödvändigtvis presenterar oss med våra familjenamn eller vår nationalitet. Vi är mer än så, och det är ljuvligt.

Men den individualismen som vi fått har också baksidor, enligt wikipedia är individualism inte sällan till bekostnad av gruppen, vilken den nu än må vara. Där tror jag att jag hamnade tankemässigt idag, eller snarare ikväll. Jag åkte endast iklädd boxershorts till min bror (med bil) några kilometer bort och hämtade upp en tub voltaren för min troligen inflammerade höft. Det kändes oerhört fritt, och jag har alltid tänkt att där affären stänger 7 och macken 8 så blir man ganska utan om man behöver något. Sen slog mig tanken att det kanske är just det, bristen på någon att åka hem till på kvällen, någon att låna ett ägg av eller be om hjälp för att starta gräsklipparen, bristen på det som gör att vi måste ha tillgängliga företagare och tjänster, vi behöver ett 7-eleven som är öppet dygnet runt, för tar mjölken slut så finns det inga alternativ. Vi måste få tag på den.

Vi är förstås också tillgängliga på nätet dygnet runt, och det vore att kasta en alldeles för stor sten i ett alldeles för bräckligt glashus om jag skulle ge mig in på att prata om hur fel det faktiskt kan bli. Men det är också en sanning.

Vi blir starka, klyftiga, välutbildade individer som är ganska ensamma. Vi har vårt förvärv, vi har våra klubbar, vi kanske har våran träning och några goda vänner någon stans i världen, men tillhör vi egentligen något som inte baseras på våra förmågor, eller intressen. Har vi tappat det på vägen?

När jag flyttade ut hit så skämtade jag mycket om det här med att alla känner varandra, och att det kan bli lite väl påtagligt kanske på landet. Men är det en sorg att veta att någon kommer att undra om du inte synts till, eller vet vad din katt heter eller kanske kan kommentera om att ni varit och badat på samma ställe. Troligen är det inte det, troligen har jag också blivit inlurad i ett förakt av det som vi en gång kallade bondesamhället. Där vi faktiskt har en tillhörighet. Märk väl, en tillhörighet som inte baseras nödvändigtvis på vad du har för färdigheter eller intressen. Det är inte att alla gillar kennelklubben som gör att vi håller ihop, det är att vi kommer från samma ställe. Det låter rätt simpelt, men det är faktiskt jävligt fint.

Så när jag kommer på macken och dom ber efter mitt personnummer över disk, eller kanske när dom hälsar med mitt namn på den tempo, då kommer jag inte att känna mig kränkt eller inkräktad. Snarare sedd, och som en del av något större. Att sen det är 10 gånger så många som lyssnar på min och mats podcast som bor här i enviken, det spelar mig ingen roll. Det är fint med gemenskap, och jag tror det är något vi alla egentligen behöver. Vill man sen vara ifred kan man alltid stänga dörren, och man kan alltid be en god vän att återkomma en annan dag. Det är svårare med en bekant.

En av mina promenadkompisar här ute på landet.

En av mina promenadkompisar här ute på landet.

 

About the author: Kim Larsson

Leave a Reply

Your email address will not be published.