Eller ja, gör nått annat. Men se till att du kommer upp i 70% av din kapacitet, och att du kör på i en halvtimme eller kanske 45 minuter. Det är nämligen det forskningen säger när man jämför löpning med antidepressiva mediciner, vid den typen av ansträngning 3 ggr per vecka motsvarar löpningen medicinerna i antidepressiva effekter. Rätt fränt faktiskt.
Det är uppenbarligen så att jag också hittat dessa positiva effekter av träning efter att äntligen blivit av med smärtan så att jag kan träna igen. Det är fantastiskt, och det är verkligen på riktigt också. Jag har helt tagit bort min dos av antidepressiva mediciner som jag fått av två anledningar; Panikångest och värk i kroppen. Jag fick plötsligt ett infall att se om jag kunde trappa ur medicinerna, och visst kunde jag det. Där fanns några utsättningssymptom men hur mitt sinne mått efteråt är helt opåverkat, och om påverkat på något sätt bara positivt. De biverkningar som medicinen gett mig är förstås också borta, och värt att komma ihåg är ju att viktuppgång kan vara en faktor. Ska bli intressant att se om det påverkar mig något på sikt på det sättet. Jag är i alla fall helt medicinfri nu. Hoppas det får fortsätta.
Varför löpning eller den här 70%iga träningen skulle ha effekt finns det väl flera teorier om, bland annat blir ju hjärnan mindre vid depressioner och vid fysisk aktivitet så ökar ju man andelen celler i hjärnan, det kan vara en del av förklaringen. Att kortisolet (det negativa stresshormonet) minskar i hjärnan är också en del av förklaringen naturligtvis. En annan intressant grej som är kopplat till detta med träning är också att studier visar att barn som tränar har en större tro på sin egna kapacitet. Det här kan jag skriva under på, när jag vågat låta pulsen dunka iväg ordentligt, eller när jag lyft riktigt tungt så upplever jag det som att hela sinnesstämningen blir starkare för mig, och inte bara just för stunden utan efteråt. Jag har på slutet fokuserat mer på löpning, och till en början avbröt jag passen inte bara för att jag inte orkade utan för att jag inte vågade – hur långt kan man ta ut sig egentligen? Hur stark är jag egentligen? Frågor som jag skulle vilja påstå är själva fundamentet i det som många personer kallar självförtroende.
Intressant är också kopplingen till morfin, det vill säga att ett ordentligt högintensivt träningspass på 30 minuter skulle motsvara 10 mg morfin. VIlket är en dos som utan tvekan får dig att tycka att livet är gött. Dessutom tycks denna effekt öka ju mer man tränar. Träningsberoendet kanske kommer därifrån tänker jag, men på rätt nivå är det ju bara ett fantastiskt sätt att stimulera vår lust att träna igen.
Problemet med träning är dock att man inte kan börja med 30 minuter högintensivt alltid – beroende på vilken fysisk och psykisk form man är i från början naturligtvis. Det är i alla fall lätt att tänka så – men kan du inte springa, promenera med ordentligt tryck under sulan. Det är verkligen värt det om man säger så. Träningen har jag inte ens nyttjat för att bli kvitt mina Diabetes 2 symptom – men även det hjälps ju förstås av träning.
Så kanske är det värt att lägga till lite löpning i veckan, om inte annat för att hålla sig sinnesstark. Det är lätt att en tar en promenad istället, eller gymmar. Båda sakerna har förstås riktigt bra effekter på kroppen också – men att få upp pulsen för en god natts sömn kanske kan vara värt att överlägga, eller hur?