Fullständigt fri

När jag var 16år tog jag beslutet att inte längre åka buss mellan Yttermalung och Malung. Det är en resa på 15km. Jag tog beslutet för att känslan av att inte kunna kliva av, att inte kunna bestämma när resan skulle avslutas var alldeles skräckinjagande. Jag var livrädd. Blotta tanken av att inte vara i kontroll över vart jag var påväg fullständigt massakerade mig.

Det var 18 år sedan. Men efter det har jag fortsatt haft olika rädslor, särskilt i anslutning till resor. Jag har etablerat ett lugn runt det jag har kallat hem, men snarast som jag varit på väg från det stället har ångesten varit fruktansvärd. Jag blev fånge i min egen själ, och det var jag länge. Slutligen lyckades jag med olika metoder och terapier ta mig ur den känslan, i alla fall om jag hade någon med mig. Via stödet av en vän kunde jag klara av att resa, jag minns fortfarande den dagen vi reste till Kina, och trots att det var 12 timmars flight, så lyckades jag överkomma det faktum att jag faktiskt inte behövde kontrollera när jag skulle stiga av eller på. Jag hade dock vänner med mig.
Jag har rest själv flera gånger sen dess, och det är en stor grej för mig. Men jag har alltid varit lite skärrad, och alltid haft någon som tar emot mig på andra sidan. Någon känd. Någon som jag kan lägga min trygghet hos. Inte sällan utan att de visste om det.

Så när inbjudan till det här pokereventet kom såg jag min chans att sätta spiken i kistan. För jag har på slutet också haft andra bryderier med hälsan. Törs jag vara helt själv när inte kroppen är vad den borde vara. Tänk om den inte håller. Ryggen smäller eller kanske att jag efter att ha gått i trappor blir trött, och yr, och är alldeles själv. Fångad i min egna kropp.

Jag har lärt mig att leva så, för i relation till att inte ens våga stiga upp från sängen har jag alltid sett mig själv som tillfrisknad. Trots att jag ätit antidepp mediciner i höga doser, så har jag klarat mitt liv. Jag sjöng med i Winnerbäcks text så att tårarna sprutade när han dikterade ”Jag kan leva som vem som helst, när jag tar mina mediciner”

Men nu var det 5-6timmars resande. Jag känner ingen av dem jag ska träffa så mitt säkerhetssystem fungerar inte riktigt. Dessutom har jag sen 10 veckor slutat med mina anti-depp mediciner. Jag tror inte på dem mer, för jag har upptäckt vilka mentala förändringar och fysiska förändringar som kost och hälsa har gett mig. En styrka som är mångdubbelt större än mediciner. Jag vill inte ens dricka sprit längre, vad ska jag med sprit till när jag ändå är modig och törs prata med vem som helst.

Vid 21 ikväll hade jag gjort i ordning mig för att gå till gymmet. Det var dock stängt, och jag har ingen som helst referensram för vart man kan ta sig för att träna utomhus. Jag hade visserligen promenerat lite på stan och fikat innan, men tänkte jag tar andra hållet.
Jag sprang, och det var en så vacker kväll. Jag sprang och jag kände mig fri. Jag sprang här för att jag ville springa här, inte för att det fanns trygghetspunkter eller för att det var den minst läskiga vägen att springa. Jag sprang för att jag var inte längre fånge i min rädsla. Jag sprang för att jag var inte längre fånge i min kropp. Jag skrev ner orden, och läste dom och det hissar i min mage, nästan en gränslös känsla av frihet. Det är så fantastiskt att jag inte finner ord, jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag upplever att jag är befriad, men också helt och hållet fri. Det är omöligt att inte bli väldigt känslosam. Det är som att allting bara släpper, det är precis som Karin Boye berättar om i sitt tredje stycke i dikten ”Ja visst gör det ont”

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Det är ljubel i mitt träds knoppar. Det glittar av mitt träds kvistar, och jag vilar i den största tryggheten som skapar världen. Det är helt makalöst. Det är nästan en religiös upplevelse.

Min fru och jag hade en sms-konversation när jag var på stan. Jag berättade att jag fikade, hon undrade om jag gjorde det själv eller om jag hittat några kompisar.
Det fanns bara ett svar jag kunde ärligt ge:

”Älskling, jag är kompis med mig själv”

kulan

About the author: Kim Larsson

2 comments to “Fullständigt fri”

You can leave a reply or Trackback this post.

  1. Ex-snusaren - 6 juni, 2017 at 19:28 Reply

    Bra jobbat Draychen! Du borde sluta upp med snuset också, tro mig, ingen nikotinist är RIKTIGT fri.. 😉

  2. micke - 7 juni, 2017 at 19:34 Reply

    Big up mannen!

Leave a Reply

Your email address will not be published.