Det är inte nödvändigtvis ditt fel – men fortsatt ditt ansvar.

Jag läser mycket om människors berättelse kopplat t till Diabetes 2. Jag är nyfiken och jag har ett behov att öka min förståelse, det är inget konstigare än det egentligen. Jag hör många som upptäckt diabetesen alldeles för sent, Det kan vara så att man inte sökt vård eller att vården helt enkelt inte uppmärksammat det.

Jag hade delvis den oturen, att inte det upptäcktes alltså. Jag menar mina fötter som gjorde så ont och var så stela, det blev allt från hjärnröntgen till fotröntgen och diskussioner på neurologen för dessa smärtor, men det hela var högt blodsocker. Jag förstår att det är frustrerande, jag kan ju inte svara på när jag hade bra blodsocker innan det. Var det en månad? Ett år? Jag har ju en känsla av att det nog var 1 till 1.5 år innan det som mina nivåer ballade ur, men det är bara en gissningslek. Jag läser om dem som blir av med lemmar för att de inte går att rädda dem mer. Det är jävligt läskigt faktiskt.

Samtidigt ser jag en tendens som finns hos alla sjukdomar där ens egna ansvar blir inblandat. Jag menar, en rökare som får lungcancer kanske är det mest extrema fallet. Men det finns ju annat. Hjärtproblem om man inte tar hand om sin kropp, diabetes, dåliga knän som överviktig och det ena med det tredje. Jag säger inte att någon av dessa sjukdomar ska helt ansvarsläggas på patienten. Det finns förstås arvsanlag och andra faktorer som är med där och påverkar. Men människorna tycks snabbt delas upp i två läger. Det första lägret är givetvis SKYLL DIG SJÄLV, där folk helt och hållet beskyller den som är sjuk. Jag tar mitt ansvar där, jag vet att jag misskött mig. Stressat och skött min kropp eländigt samtidigt som jag haft kosthållning som en självhatare. Men min mamma hade diabetes när jag låg i hennes mage, och det finns andra faktorer som kanske ger mitt ansvar ett visst förmildrande, vad vet jag. Det jag kan säga dock är att jag tar ansvar för det. På andra sidan av detta ansvarskrig finns dem som enkom ser sig själva som offer för omständigheterna. De som missköter sin kost vidare, och som på ett eller annat sätt tycker synd om sig själva, och ser diagnosen som något de drabbats av, som någonslags otur. I vanlig ordning tycker jag att vi måste söka svaret mellan dessa två grupper. Det är förjävligt med diabetes, och det är utan tvekan synd om dem som drabbas. Mig själv inkluderat, men det finns möjligheter att ge sig själv bättre förutsättningar. Vare sig man tror på lågkolhydratkost eller inte. Socker är utan tvekan ett gissel. Att ta bort det kan den drabbade göra. Att komma igång att träna kan vara svårare, men det är också bevisligen bra mot diabetes typ 2. Det finns fler saker, men det som gör mig mest frustrerad är att vi som har diabetes 2 har fortfarande en chans, en chans att bli friskare eller kanske t.om frisk. Den chansen har inte en diabetes 1 patient i samma omfattning. Därför känns det ännu mer motiverat att ta ansvar för sin kropp, efter bästa förmåga.

Att påstå att man bara är offer för omständigheterna är inte en mogen tanke, samtidigt finns det ingenting kreativt eller vinnande i att säga att man är en värdelös jävel som gjort sig själv sjuk. Men att ta ansvar för sin sjukdom är ingenting annat än sunt förnuft, och även om det är svårt och tungt tycker jag att det är något som man ska börja med snarast.

Det här är ingenting som är särskilt just för diabetes, det kan handla om ångestsjukdomar, eller benbrott t.om. Det finns alltid ett eget ansvar i tillfriskningen av alla typer av sjukdomar, jag är medveten om att detta egna ansvar är olika svårt att få kontakt med, eller ens olika möjligt att klara av att göra. Men det finns alltid där. Be om hjälp annars. Kräv ett bra liv. Det är värt det!

Ett av mina hjälpmedel som jag trivs med just nu!

Ett av mina hjälpmedel som jag trivs med just nu!