Är LCHF en sekt?

Och deras gud fett?

 

Måttlighet kan vara viktigt även för en LCHFare

Måttlighet kan vara viktigt även för en LCHFare

Jag har ju, som bekant, engagerat mig i att lära om mig kosthållning. Särskilt då för att min kropp ska hålla sig frisk och inte min insulinresistens eller diabetes 2 ska komma tillbaka, och jag måste säga att det är tragiskt hur det ser ut mellan varven.

Lågkolhyratkost kan vara något som verkligen skulle kunna hjälpa människor med stora delar av de hälsoproblem som finns i västvärlden idag. Allt från svampinfektioner till fetma och t.om cancer om man tittar på hur socker tycks vara en stor del av tumörtillväxt och liknande i vissa studier. Men problemet är att LCHF-organisationer och människor istället för att på ett trevligt sätt hjälpa folk att förstå gör det här till någon martyrisk ryggdunkarförening. Tacka satan för att folk inte vågar fråga eller försöka sig på något när det känns som att LCHF:are bildar föreningar för folk som redan har exakt samma åsikt, kunskap och bakgrund som dem själva. Riktigt tråkigt.

Som med allt annat så kan måtta vara ett bra ord, det är visserligen uppenbart att socker och kolhydrater är en riskfaktor i många hälsoproblem. Särskilt kombinerat med den stillasittande vardag som många av oss har, och jag kan också förstå att man blir trött på kommentarer som ”Hjärnan kan inte fungera utan kolhydrater” när de är okunniga. Men någonstans måste vi också komma ihåg att det är vad vi lärt oss från början. Angående hjärnan så kan den inte fungera utan energi, det är korrekt. Men om kroppen inte får energi från kolhydrater så kan den så duktigt nyttja sin lever för att göra om fett till energi istället. Så det är helt oproblematiskt.

Jag har glidit runt på lite forum för att försöka skaffa mig en större kunskap. t.ex visade det sig att jag mådde väldigt mycket bättre av att addera kolhydrater efter träning, det påverkade inte mitt blodsocker nämnvärt, det gav mig bättre återhämtning, och det gjorde mig dessutom mycket mer energifylld. I övrigt äter jag väldigt lite kolhydrater fortfarande. Jag fick inte ens kommentera detta då det ”inte var i enlighet med vad som ansågs rätt” i grupperna och forumen. På det här sättet blir det ryggdunkning och navelskåderi, och uppdelning. Någon står på barrikaden och pratar kalorier, och någon annan säger att du är en idiot för att du gör det. Nyans gott folk. Det är vad vi behöver.
Jag är ledsen om jag framstår som extrem eller överdriven mellan varven för er som inte är lika sålda på sättet att leva som jag är, Jag ska försöka att ta bättre ansvar för det.  Men ni kan hjälpas av det faktum att för ett år sen hade jag massvis med missade samtal från min läkare som menade att jag måste komma igång med insulinbehandling så snart som möjligt, vilket jag inte gjorde. Jag räddade min egna hälsa. Det är klart att man gärna berättar om kosten då.

Men det måste finnas en återkommande tanke om måttlighet, och att också istället för att fördöma varje person som äter pasta kanske kunna ha en mänsklig och trevlig dialog med denne istället.

Håller ni inte med?

 

Läs mer om min hälsoresa här och här

 

Gillar du samhällsdiskussioner, med snack om allt från panikångest till hur vi beter oss på sociala medier, och alltid med ett gott skratt garanterat så borde du kolla in våran pod som heter #livet. Finns i en podapp nära dig.

En Mas på en vingård

Jag hade i alla fall klätt mig tjusigt. Ni vet, en kavaj och skjorta och gjort så gott man kan. Jag visste att om jag är helt tyst och håller mig lugn så kommer ingen att upptäcka att jag inte hör hemma. Gården ser ut som en stor gård på landet. det är lika imponerande för mig som att titta på rusningstrafiken i London när man är född och uppväxt i Washinton. Det är grusgångar, och taket på husen är av gräs. Parkeringen är dock nylagd, asfalten är sådär svart som den bara kommer kunna vara ett år. Det står en hel del fina bilar där. Och en twitchmobil, min då.
Jag sov ju mig igenom vinprovningen av hälsoskäl, så kan inte säga något om den, men sen var det dags för middag. Finskorna på och efter en stunds promenad så kommer vi fram till en byggnad som är en upprustad gammal lada. Fascinerande? Blir lite full i skratt, men det är absolut en trevlig lokal. Det är menyfri mat, dvs det finns redan en förbestämd trerätters som ska äta. ”Temat är Jord och Närproducerat” säger kvinnan som tar emot oss på stället. Hon ursäktar sig för att hon är ny på jobbet och har med sin ipad som lite stöd. Hon presenterar en meny som man knappt förstår hälften av vad som sägs, men att temat var jord och närproducerat fick jag med mig. Förrätten var det inget fel på, mycket biega färger och väldigt mycket olika smaker. Jag slickade i mig den snabbt och såg fram emot huvudrätten. Det skulle bli griskind med rödkål till. Jag fascinerades inte av menyn, och inte heller av smaken. Det var för det första griskött, och kål, vadå kål? Det känns som att folk behöver komma ut till Yttermalung lite, kål är inte gott, det är inte exotiskt. Det är sånt som man käkar när man inte har något annat. Det luktar fis. Det gör att du fiser. Det har äcklig konsistens. Men här var det ju som sagt präglat av närproducerat och flera av dessa herrar och damer som inte var med i vårt sällskap tyckte säkerligen att det var hur jävla ballt som helst.
Den där kinden då? Om man är uppväxt som jag, och dessutom ingift i en familj som jagar älg så är det oerhört svårt att imponera på mig med kött. Är du på en riktigt fin gårdsoxe så kan du vara i närheten, men det här var gris, och dessutom kinden på en sådan. Det smakade svin av köttbiten, jag bestämde mig ju för att inte vara fördomsfull utan prova och jag blev riktigt besviken måste jag säga. Jag smakade en bit, och sen lämnade jag resten.
Detta besvärade givetvis vår trevliga servitös som undrade om maten smakade bra. Jag har slutat att låtsas, det fungerar lixom inte så jag sa ”Nej, det här var verkligen ingenting för mig” Jamen, jag kan liksom inte säga att det är gott om det inte är det. Jag hade redan bestämt mig för att satsa på desserten och dricka lite vin istället. Men blev erbjuden en ersättningsrätt som var Gös med pressad potatis och purjolökspure. Nu fick i alla fall de lämna ett gott intryck hos mig innan jag gick, fisken var riktigt god och det gick superbra att få i sig. Jag skäms inte ens när jag beter mig sådär längre. En kväll därute kostar ju inte supermycket, men den kostar fortfarande, och att få mig att låtsas gilla en fucking griskind med kål det kommer aldrig någonsin att ske. Så lycklig åt jag mig mätt på min fisk, och efterrätten var också riktigt fin.

Jag har så svårt med finspelet. Marits familj och utökade familj är inte sådana, så det är gött. Men människor runt omkring. Det blir så jävla skitnödigt mellan varven. Det här uppklädda, det här rakryggade men ändå inte. Det här att man är så mycket statsbo att man fascineras av en lantgård. Det känns som att det som är allra mest naturligt, helt vanliga grejer plötsligt är exotiskt och fascinernade. Man träffar inte mycket snickare på en sån ladugård. Troligtvis ingen alls, men vackra bilar och människor som nästan bajsat på sig finns det en hel del, och där kunde jag ju faktiskt passa in med min rädsla för analinkontinens.

Imorgon bär det av hemmåt mot dalarna igen, där mina ungars griskinder ska pussas på och där ”jordtemat” är att det är gyttja över hela gården. Verklighten alltså.

 

bildtvå

Här bodde jag och Marit i ett mysigt litet rum

bildett

Vinprovningen som jag missade.