How did you do it?

Translated by Åsa Brolin, original article here

17904522_10154256707161721_5543959146854812009_n

How did you do it?

 

Okey, earlier I told my story about why I lost weight! It was all about my health! When I first got diagnosed with diabetes I refused to take my insulin injections! The thing is now that I have sorted it! Most people are curious about how I done it! So therefor I am now going to give you a presentation on how I worked it out.

If you decide to loose weight don´t do it because you want to look fit or because you want someone else to think you look fit! People wont like you more as a person  or love you more when you are slim! Please, loose weight for your own sake and health! Being beautiful doesn´t change a thing!

My ”fastening glucose” has gone down nearly from 10 to having one on 5! I have halved my ”longtimeglucose”! To achive that result I havn´t been on medication or been exercising under my first 20 kilo of the 30 kilo I totally lost so far! On the same time I have gained some muscles! I wouldn´t say I hade gained a lot of them but some!

At the moment I´m on a daily dose of ”Victoca” as my Dr want me to loose even more weight then I have already done! For me it is an experiment! The medication has helped to loose 5 kilos more and 5 kilos more on top of that with some exercise!

If you want to read more about my journey please ”klick” here

First of all I would like to say I am not a big fan diskussing training and dieting or going on about how you should look like! I have always loved myself! At least since I have been an adult! The reason I have written this is because  a lot of people have been wondering about how I managed to lower my bloodglucose with my own help and how I managed to loose weight unconsciously of my doing!

It´s not like I recomend this for you. It´s more like that I want you to feel great! Thats all!

How it all started

At first I did not have a clue that i was high in my bloodglucose! My Dr didnt have any suspicions about it either! In my family we have a hereditary disease called ”Arnold charia” wich is a head illness you get from birth! When I went to my GP with achy legs and arms they automatically investigated for ”Arnold charia”. After quite a long time by chance they relized that I actually had high bloodglucose! I got a new appoitment and it was still high as hell! My ”longtime glucose” was over 12 and in medical terms that is diabetes! After that everyting got chaotic! The Dr:s phoned and where worried about my health and they got me my own diabetes nurse! Who merely was there to help me with my new diagnose. I got medecins to take aswell. My Doctors have been really good to me but this shit really made me think!

How did it really start?

I had finished my regularly job and done everything to make my buisness work! Sometimes I hade to work for ”free” or ”pro bono” to ”advertise myself” with doing proper jobs where you actually earn some cash! I mean a man has to pay his bills! We had been on events all over the world and I am very proud of that! Esport has given alot of events in Stockholm so sleeping at a hotell became a everyday life and with that a lot of fucking stress in a bad way really! Everything became to mutch! To work long hours and also having a family who needs you is not recomended! In combination with that and eating a lot of crappy ”munchies” and drinks late nights at the hotell instead of proper dinners certainly was my own bad doing so I can not blaim anyone else! This diet was my comfort! I felt lonely at night just laying there by myself while the time went past as normal for other people! Well, the stress combined with bad food became to mutch for my body! Suddenly I weighed 140 kilos and I suppose it was then it all started!

Lets get the medicin started

It took two days from that the Dr phoned and told me that I have to see my diabetesnurse. I thougt is that it? Do I have to take medicin from now on? Sod that! Is there nothing I can do about it? My brain went mad with all the thoughts but at the end of it I had made my mind up. It was my way or nothing! At least I have to try to make a change on my own and if it does not work I will do as the NHS says! Take my medication and shots and shut the fuck up! When I got to my appoitment with my diabetesnurse she probebly thought that I was a stubborn bloke who did not have one idé about the medical problems I actually had! I do not judge her for it thought because she was partly right but I needed my belifes! I suddenly relized I wanted a ”glucose tester” and to learn myself what I need to eat and what I can´t eat!

The most importent thing for me was also knowing how it felt when I did not look after my body! So my experiments started! Funny enough I sort of knew already what wasnt good for me. I never really felt good eating bread or pasta! It was like a never got full up on it. I could eat loads of it! With rice it is the same so it was easy to take that away from my diet! I do not like potatoes so that went aswell. Most food with carbs I took away. Under that time I tested myself at least 400 times just to see how I would react! It did not take long to actually keep track on reading the contents on food. Mind you the first two weeks I was irretated like hell! Really pissed off sometimes and my head was spinning around and nothing seemed to work but luckely it got better…

As the time went by..

Well, after that everything just floated and my weight started to dissaper and my Dr was happy! It wasnt that strange really as I had gone around with that massive extra weight. As I have diabetes I got offered to have a ”gastric by pass” but I said no! For me I had to find my own way that works for me so I would feel stable. In the beginning I decided not to exercise at all. I suppose it was because I more needed a kind of diet who did not require exercise. When my kid Lave turned four years old I done my first experiment eating sugary stuff and other crappy shit! Very exciting…. I ate myself up to 9 in glucose and after that went out for a 2.5 km job wich was enough for me! After that it actually looked like I hade burned off all the extra glucose.

After that everything became important how it all would work in practice! Its like if I dont eat enough when I am out in town what the fuck would I do then? Two hot dogs with a bit of tomatoesauce and mustard goes down well! Of course I will only drink lightdrinks ore water. I have not even drunk fizzy sugary drink since my diagnose. I just would be to stupid! I you want to higher your glucose then just drink stuff with a lot of sugar! I have changed my food and added my own ”touch”. Like cheese for example. If you want to make food a bit more ”meaty” put some cheese in it. One of my favorite food is Marits pastasauce. I can still eat that but instead of pasta I eat for an example broccoli with butter on. It maybe doesnt sound like fun but you will get used to it and like it!

Dishes with egg in are easy to make but after a while it gets a bit boring so I try to change over to other things like makrill and sausages with high procent meat in them. Make sure to have stuff like that at home to make everyday life easy!

Lets talk about the ”sarnies”! Yeah, sandwiches are lovely. I love them. Nowadays you can find crispy bread wich are made without flour. They have instead nuts and seeds as a base in them. With good things on top you can almost ”scoff” as mutch as you like! And then there is a nice soft bread aswell but in them there is flour but not as mutch as the usual bread. So as you can see you can eat and enjoy your ”sarnie” still!

What is the goal?

I understand that question and every time I am anoying to people when I answer that. For me it is important as I am a Father of three. My vision of me being a fat fucking lovely ”dalecarlia” bastard who is happy and beautiful I wanted to give to my children but I can´t. I am loosing my weight even if I really don´t want to but I have to let it go! It has hurt! Because I always wanted to be that other man and that they would look up to that. I have never wanted them to think that the world gets better just because you are slim! Because the world is not like that. A lot of overweight people are in good health and feel good about themself. My goal is to be healthy, happy and to survive. Therefor now I have added on some weighttraining in my life because it is good for my body. If you lot just new how mutch my personality has been being a big ”barbapappa” and how hard it was to loose the weight. I do not think people understand that! I have gained my goal but now slowly have addad a bit of carb in my diet so it will be more balanced. I feel all good about it but I have to keep it stable to be healthy.

I have lost 25 kg and changed my ”longtime glucose” from being diabetes type 2 to being ”cured”. The most important thing for me is the glucose and I hope that people will still love me even if I am slimmer now! I do hope so at least!

If anyone of you want to ask me about anyting! Do so! Peace and out!//

This is all my version on everything I have done with my body and it will maybe not suit yours. It could even be dangerous and it is your responsibility to do whats best for your body.

I am not telling you that all people are abusing sugar but a lot of overweight people including me is! This sick relation to sugar you must take away so first of all you have to fucking get rid of the addiction! There is a reason that when you give a baby a ”vaccination shot” at the GP they give them glucos as a comfort! It will take a couple of weeks at least and it sucks big time! Under that time you can not eat cereals, milk, sweets, fruit, bread, pasta, rice etc. There is other products wich have sugar in them hidden like Swedish kaviar and a lot of ”healthy bread” with ”healthy names” to lure us in to think they are good for you! To do all this you have to stop eating carbs. You should not eat more than 10 % carb. The rest should be fat and protein. You must understand that carb can only stand for 10 % of the meal. Read the contents on the food you buy where it says how much of 100 gram food is carbs, fat and protein. It is up to you to keep track on all this!

I will give you an example:

Milk is 3,5 gram carbs, 3 gram fat and 3 gram protein per 100 gram. For an untrainde eye it seems perfect with 3,5 gram carb but you have to put all three of them together. Then you will get 9.5 grams in it? After that you have part the carbs like this, 3.5 part with 9 wich would be 38%. Milk is nearly 40 % av the carbenergy. Do not go there! Nuts maybe is of 40 gram fat, 20 gram carbs and 20gram protein. Then the carbs is 25% of the energy. That means nuts is at a high level but that it is alright as a ”munch” on Friday eve! Take away all the pretend fat and do not worry about if you eat saturated fat or not. Just focus on eating naturally fat. Marg is poison! Eat proper butter! Never eat lightproducts! You need fat in the food so you will get full up. You are suppose to be full up! Also it isn´t a punishment to go down in weight. Loosing weight should not make you feel bad mentally. If it does you will never achive the goal of loosing weight you will get back to sqaure one!

Most recipies you will find under ”LCHF” on internet or in books. Be careful though because some of the recipies they will put in sweet things so even if you will loose your weight you are still eating sugar!

 

Män som styr sina kvinnor

Ett populärt ämne som gärna diskuteras när man pratar om Islam eller muslimer. Män som styr sina kvinnor, va de får ha på sig eller inte. Vilka de får umgås med och vilka de ska gifta sig med. Detta argument nyttjas dock inte för att man är väldigt motiverad att hjälpa dessa kvinnor, utan det är ett argument för varför man inte ska fortsätta att ta emot människor från ”andra” kulturer. Läs muslimska.

Låt oss först titta på detta utifrån ett nyktert perspektiv. Eller jag ska försöka vara nykter i allafall, återigen behöver det inte vara så att jag har rätt. Mannen är utan tvekan familjens överhuvud i många av de familjer som jag har mött, som har en muslimsk bakgrund. Det tänker jag inte sticka under stolen med. Storebror eller Pappa är först och främst dom som bestämmer, om det inte är saker som är kopplat till barnen för då kanske det är mamman. Det finns en systematik där männen ses som viktigare än kvinnorna.
Jag har mött muslimer som haft särskilda regler för sina kvinnor gällande om dom ska ta i hand eller inte, och även vilka de får umgås med. Det är förargligt. Särskilt handskakningsförbud är ju väldigt handikappande. Jag har också mött människor som har ändrat den här uppfattningen när man bott ett tag i Sverige och sett hur det är.

Jag har träffat kvinnor som känt sig tvingade att bära hijab (slöja) på grund av sina släktingar, men jag har också mött flickor/kvinnor som själva väljer att bära slöjan eller inte bära slöjan. Många Svenskar inbillar sig att slöjan är något som kvinnorna tvingas bära generellt, men många kvinnor själva uppskattar slöjan, och nyttjar den som både en mode-sak och för att det känns tryggt och normalt.

Jag har också mött män som pratar illa om andra kvinnor än sina egna, för att dessa gör saker som enligt ”muslimsk sed” inte är okej, men är det i Sverige. Som att en kvinna klipper en man eller tvärtom, eller kanske att man kramar sin kollega på jobbet trots att man har olika kön.
Jag har även mött män som reglerat vilka deras kvinnor/döttrar får träffa. Med hot om indragning av veckopeng, eller ännu värre saker.

Hur är det då med Svenska män? Jag har förstås mött alla dessa typer av män också bland Svenskar. Förutom att ingen har sagt att någon måste bära slöja, men det är ju också för att vi inte har ett liknande plagg här i Sverige. I alla fall inte längre, även om min moster nyttjat det mycket också.
Men visst har jag mött män som tycker att deras tjejer inte ska kramas med andra män på jobbet, eller som tycker att man inte borde hälsa på vissa män. Jag har mött pappor som har justerat hur deras döttrar ska klä sig, och jag har mött flickor som inte vågat klä sig såsom dom innerst inne vill för att de är rädda för repressalier från familjen.

Jag har dock aldrig hört talas om en kristen eller svenskfödd flicka utan koppling till Islam eller muslimer som blivit hedersmördad. Det är ett relativt nytt fenomen för mig i den bemärkelsen. Så visst finns det saker som är värre, och som måste hanteras.

Men när min hjärna ska göra sånt som hjärnor är bra på, nämligen att kategorisera det här problemet så kan jag se det från två håll.

Kvinnor är utsatta i världen.
eller
Män utsätter kvinnor i världen

Det är en mycket mer trovärdig kategorisering av de här problemet än att skylla detta på muslimer. Tyvärr blir det såhär med många frågor. Istället för att problematisera hur det faktiskt kan vara problematiskt att vara en kvinna idag, så nyttjas den här typen av kunskap eller statistik till att försöka skapa mer främlingsfientlighet istället. Vi män har inte rent mjöl i påsen någonstans på den här jorden. Vi slåss, vi våldtar, vi krigar, vi hotar, vi styr och vi ställer. Det, om något, vore väl relevant att ta ansvar för kollektivt. Ni som alltid tycker att ”nu måste muslimska samfund gå ut och ta avstånd från den här grejen” inte fan har jag sett er som män ta avstånd varje gång en man förstör livet för en kvinna.

Sen hoppas jag sannerligen att detta jävla hedersmördande är en tillfällig jävla idioti, och att de familjer och släkter som har den här traditionen snabbt kolar vippen och gör plats för mer moderna människor.
För det är också en stor faktor. Det handlar inte om etnicitet, det handlar inte om religion, det handlar inte om någonting annat än gamla ruttna värderingar. Såna finns det överallt. Även i Svedala

2016-08-05-1470418232-8104261-2f0ac6cef37542d0bf051193be11e732_18
Donald är kristen. Han är folkvald, och han är per definition en våldtäktsman med Svenska mått mätt. Han är också västvärldens mest mäktiga man. Problematiskt?

En rövarhistoria

Jag har klarat mig i sex dagar utan värktabletter – nästan sant. Jag har klarat mig i sex dagar utan starkare morfintabletter. Jag har käkat alvedon och jag har använt lite salvor, men idag blev det svårt igen. Efter ett toabesök.

Alltså, jag har slutat att skämmas över detta, så ni inte tror att jag blivit gränslös. Det har jag alltså varit länge. Men min rumpa har ju ett sår som knappt är en halv centimeter långt, och det läker inte riktigt som det ska. Det beror på att smärta skapar kramp, och kramp är ingen miljö där sårläkning blir optimalt. Jag är mycket bättre just nu, och på Tisdag ska jag under kniven igen. Fast det är ingen kniv som behövs, jag blir nedsövd och sen trycker man in botox (yes, du hörde rätt) i ringmuskeln. Syftet är enkelt, botox är ett nervgift som helt enkelt ska göra att ändalyktsmaskineriet ska tagga ner lite grand, och sen ska man utifrån det då få läkning. Jag håller tummarna.

Jag har tyvärr redan gjort det här ingreppet en gång, men enligt överläkaren på mage tarm så hade han inte riktigt koll på mig och var därför försiktig med injektionerna. Alltså, jag kom ju in nattetid akut, så jag förstår hans resonemang. Men jag har träffat honom nu, och han verkade mer positiv till att faktiskt  kan fungera detta. Det kan också bli aktuellt att man gör det här ofta, dvs att det sker flera gånger t.ex under ett år för att det ska läka ordentligt. Men jag hoppas att det räcker med en gång.

Jag har snart ätit upp mitt jättepaket med mag-granulat så får väl beställa nytt sånt. Det är klart fördelaktigt att man slipper äta värktabletter för tarmrörelserna blir ju försämrade av värktabletterna, men den smärta jag har upplevt under detta har varit helt orimlig. Jag har tappat minnet, jag har tappat livslusten. Det har varit i smärttopparna, men där nere i dalarna dvs när smärtan är liten, så gör det fortfarande fruktansvärt ont.
Den bästa smärtlindringen som jag själv kan göra är att sitta i varma bad, och att träna. Träning ger ju fantastiska påslag med kroppens egna morfin, och det är klart att det också påverkar smärtnivåerna.

Det som gör mig mest förbannad är att det här också beror på mitt dåliga leverne, på ett sätt i alla fall. När jag var i USA så drog jag ju på mig rosfeber, en sjukdom som en människa i min ålder inte ska dra på sig. Det innebar att jag fick käka en massa jävla mediciner i form av penicillin. Problemet var att när jag väl kom tillbaka till min läkare i Sverige tyckte denne att jag även borde äta en kur till här, med ett medikament som han tyckte att var mer lämpat för den här typen av sjukdom. Det gav mig mer än 3 veckors ätande av dessa tabletter, och min mage totalhavererade. Det var mest vatten som kom ut, och det här vattnet är i regel med en hög del magsyra. Ja, upp till åtta gånger om dagen gick jag under en period, och i samband med det så gick också prutten sönder. Så antibiotika i all ära, jag var ju tvungen men fysatan vad det förstört för mig. Hade jag inte haft ett säkert jättehögt blodsocker, och haft en annan sorts tålighet i min kropp så hade jag aldrig haft det där problemet. Garanterat. Men nu ska det lösas. Det är också fördelaktigt för dessa typer av problem att gå ner i vikt enligt min överläkare, så jag försöker att behålla rätt attityd.

Det har dock kommit en positiv sak av det här problemet, och det är att några personer vågat nämna sina egna problem. Dessa problem är ju vanligare än vad man kan tro, kanske inte just fissurer men hemorrojder t.ex. Det är illa nog att ha jätteont, att dessutom vara jätteskamsen är inte värt. Så berätta för nån.

Det här var min rövarhistoria i alla fall. Förhoppningsvis skriver jag sista kapitlet på den här storyn efter Tisdag. Håll tummarna!

Hur ser en matdag ut?

Jag har fått den här frågan flera gånger, och jag tänkte jag kanske gör bättre i att skriva ner det här i bloggen. Saken är den att det är olika och är en viktig detalj som jag kanske inte varit så tydlig med att berätta är att de gångerna jag inte känner mig särskilt hungrig på morgonen, vilket sker upp till en gång i veckan, så utför jag en sk 16:8 fasta. Det betyder att jag hoppar måltiderna tills klockan närmar sig 12-16 innan jag äter första gången. Det har en gynnsam effekt både på hälsan och vikten, men också på blodsockret.

I alla fall. En vanlig dag. Jag kommer inte skriva mängder, för jag äter mig mätt. Försök dock att komma ihåg att det är viktigt att äta fett för att man ska känna sig mätt, och för att rena produkter som innehåller naturligt fett (blandas inte ihop med omättat fett) innehåller massor med näringsämnen.  Sen självklart kaffe. Kaffe kan inte nån ta ifrån mig!

17909444_10154261328221721_1842967540_n

FRUKOST
Turkisk Youghurt blandat med hemmagjord müsli. Jag har kokosflingor, sesamfrön, pumpakärnor, solrosfrön, melonkärnor, linfrön och chiafrön. Kaffe. En fröknäcke med bregott och smör.
Salt och lite SÖTSTRÖ (Icas sötning, som inte höjer mitt blodsocker)
17918564_10154261328246721_441263992_n

Lunch
Gårdagens middag typ Köttfärslimpa med grönsallad och skirat smör. Dricker vatten eller mjölk, men mjölk max 1-1.5glas. Har jag tränat mycket spelar det mindre roll.

Ett annat exempel på mat. Biffar gjorda på älgfärs och cheddarostsås. Grönsallad!

Ett annat exempel på mat. Biffar gjorda på älgfärs och cheddarostsås. Grönsallad!

Middag
Pastasås gjord på grönsaker, bacon, grädde och ost. Ersätter pastan med broccoli. Dricker vatten.

Ett annat exempel, en fransyska som legat ett tag i ugnen, och ljuvlig beasås till den med passande grönfoder

Ett annat exempel, en fransyska som legat ett tag i ugnen, och ljuvlig beasås till den med passande grönfoder

(Efter träning)
Här nyttjar jag ett sk tillskott med protein och en del kolhydrater också. För min kropp fungerar det bättre att tillföra snabba kolhydrater efter träning. Jag har givetvis kollat av detta på mitt blodsocker också, och känt att mitt ”sug” blir mycket mer kontrollerat om jag tillför det.

Kvällsmål
Fröknäcke ett par skivor, med mycket gott på. Bregott och ost, kanske en bredbar ost eller lite kaviar på för smaken. Makrill eller något annat tillbehör som är fett. Dricker lite mjölk eller mest vatten.

Lite bollnäsfil kan också smaka till kvällen.

Lite bollnäsfil kan också smaka till kvällen.

Som ni ser är det inte alltid 100% LCHF men ökar jag på kolhydraterna så riskerar jag alltid att få sötsug.


Kolla in podcasten livet som jag och min vän gör. Den finns i alla podappar.

Läs mer om min hälsoresa här

Det handlar inte om estetik

Det här kanske är viktigare än man kan tro för mig, någon kommer inte se hur det hänger ihop trots att jag förklarar det. Men jag måste ändå göra det. För min egen skull.

Jag lade ju upp några före och efterbilder på lite olika ställen igår. Jag är stolt. Jag är stolt över att jag sa till läkaren att jag inte ville ta några insulinsprutor, jag är stolt över att jag med redan befintlig kunskap och inlärning lärde mig att hantera den sjukdomen som jag hade i min kropp. Har om ni så vill. Men den är under kontroll. Jag har legat i hjärnröntgen för att man har letat efter fel i min kropp eftersom jag haft sån problematisk värk. Jag har röntgat fötter, jag har testat olika antidepressiva. För värken kom typ ingenstans ifrån. Blodsockret glömde kollas, och där satt värken också. Jag är befriad från den. Jag har inte haft som målsättning att gå ner i vikt, utan att ha ett stabilt och bra blodsocker. Detta är till en början. Medans kunskapen har ökat hos mig har jag däremot begripit att överskott av bukfett hiskeligt höjer riskerna för att återfalla i diabetes, eller i alla fall att man blir resistent mot insulinet som kroppen producerat. Därför måste jag fortsätta med mina mål.
På vägen insåg jag andra saker, jag har många gånger tidigare försökt att gå ner i vikt eftersom vikt besvärat mig estetiskt. Då enbart estetiskt, dvs jag ville inte se ut så. Jag har tappat vikt och sen gått upp igen, något som är vanligt bland fetton som mig. Men det beror ju framförallt på att jag inte förstått VAD det är som gjort mig stel i leder. VAD det är som gjort att jag inte kan hålla vikten. Nu gör jag det. Det gör mig väldigt stolt. Egentligen kanske man inte ska visa upp det med en före och en efter bild, jag borde prata om mina blodsocker nivåer istället. Men alla förstår inte det. Den här omställningen är också så pass radikal, och så pass stor för mig personligen att det blir av stor vikt (höhö) att speglas i processen. Sociala medier är ett fantastiskt sånt sätt. Jag nyttjar det även för att berätta om andra mindre roliga saker, det hjälper mig på vägen.

insta

Det som händer när folk tittar på den här bilden, och jag begriper det. Är att man kanske tänker sig att jag jämför utseendet mellan bild 1 och bild 2. Indirekt så är det precis vad jag gör också, men inte direkt. För det de handlar om för mig är att jag tagit bort de fettcellena som gjorde att jag tidigare var resistent mot insulin. Förstår ni själva. Jag har stressat och skött om mig själv och min kropp så dåligt att den slutade att fungera med sig själv. Den klarade inte av att sänka sitt egna blodsocker mera. Du kan alltid säga att det finns en ärftlig faktor, du kan säga att det finns någotslags ”tursystem” i livet. Men jag kommer ändå alltid att se mig själv som mannen som tappade bort mig så mycket att det kunde blivit min död. Eller mina fötters. Eller mina ögons. Eller min relations. Det går inte att undvara, och det är ingenting livsförnekande i det, tvärtom, det gör att jag förstår att jag måste ta hand om mig själv på ett annat sätt.

Men feedback är livsavgörande för mig. Det kanske var viktigare i början när det kändes som att jag gjorde aktiva val som var tråkiga för mig själv, men nu när det flyter på är det nog mindre viktigt. Men det är fortfarande ett aktivt val som eventuellt kan hålla mig frisk. Ingenting annat. Jag kommer inte att kunna sluta vara den jag är och sen hålla mig frisk, jag måste se det hela som att jag är allergisk mot socker. I alla fall i lite större mängder.

Några har också påpekat att jag ser gladare ut förr, och det ligger sanning i det också. Jag hade inte samma problem med min ändalykt förut. Även det problemet kommer från höjda sockernivåer indirekt, så det är fortfarande skador från min diabetes som jag försöker att bli av med. Nu när jag ställer högre krav på livet, vilket den här omställningen på något magiskt sätt gjort att jag gör, så blir jag mer plågad av det faktum. Att trots att jag för 12 månader sen. 365 dagar sen aktivt valde att leva, så är jag fortfarande i en omställningsprocess. Det och det faktum att den situationen förvärras gör mig ledsen, det gör också att jag har varit mindre aktiv i mitt företag stundtals. Det gör både ont fysiskt och psykiskt. Jag har nästan förstört min kropp. Sure, det var omedvetet. Sure, jag kunde inte rå på det just då. Men det är ledsamt.

Det är också en stor omställning på mig personligen. Ett av mina mål för mig som förälder var att jag skulle visa mina barn att en människas vikt och utseende inte definierar vilka dom är. Jag ville vara en fet lycklig pappa och visa mina barn det. Fetma är ingenting som handlar om lathet eller ointelligens i 99% av fallen. Det handlar om missinformation, gener och fel sorts psykisk hjälp runt om kring. När jag var liten sa mina dietister åt mig att äta mindre fett och mer kolhydrater. Jag är rätt säker på att det är felaktigt för en person som mig. Ingen agerar utifrån ondska, men döm inte feta människor. Jag ville skicka mina barn det budskapet. Nu rasar vikten, jag kämpar mig iväg på gymmet för att det inte ska rasa för fort. Jag äter tillskott så att jag inte bara ska bli en tarm kvar. Jag vill vara stora snälla pappakim. Så det gör mig ledsen när ni tror att jag är ute efter att ni ska säga att jag är snygg, jag har varit snygg i hela mitt liv, det har jag dock inte vetat om förrän jag var 22.
Jag siktar på frisk. Eventuellt stark.
Ingenting annat.

Ett leva, ett aktivt val.

Det var nog under min utbildning som jag kom i kontakt med uttrycket första gången. ”Att välja livet” lät jävligt flummigt då. Men jag har kommit att samsas mer och mer med just dem orden. De är värda att nämna utifrån många perspektiv. Jag behöver också påminna mig dagligen om just det här.

Det handlar om att (nästan) allting har ett val i sig. Vi har alla olika omständigheter, och det kommer jag inte sticka under stolen med att just nu har jag fått väldigt bra omständigheter. Men dessa har ju förstås inte kommit naturligt till mig, eller gratis. Ligger man i smärtor och svår ångest är det nästan ett hån att höra att man måste välja det positiva, rättelse, det är ett hån. Men de där stunderna där emellan. När man kan göra något av sin situation, kanske mindre saker, men något. Då måste man våga att välja det som är rätt också. Det som kanske då kan flummas iväg och kallas för livet.

Oavsett vilka mediciner vi ordineras, eller vilka terapeuter eller träningsprogram vi har så är det också upp till oss själva, att ge oss själva rätt perspektiv till saker och ting. Jag har haft ont ända sen jag slutade med mina värktabletter. Men under de här dagarna har jag lyckats att fokusera på lite andra saker, och inte fastnat i värken. Visst har det varit bättre, men på något sätt är det alltid ett mer eller mindre aktivt val.

Ska vi hjälpa varandra till något i den här världen så är det just det – att hitta energin – att hitta den där lilla extra gnuttan som kanske behövs för att vi ska orka lite mer – umgås lite mer – eller klara av smärtan lite mer. Det är vad en god vän gör, måhända efter att denne rekommenderat en bra behandlingsmetod.

Det är skärtorsdag. Välj att leva gött den här påsken med mig!

strength-clipart-cliparti1_strength-clipart_02

 

 

 

________________________________________________________

Kolla gärna in min och Mats podcast. Vi pratar om allt möjligt trevligt där. Det finns 10 avsnitt till dags datum!

Hur hänger Ångest, Winnerbäck och Tatueringar ihop?

Lars Winnerbäck, många gånger en av de enda vännerna som förstod mig när mörkret var som svårast.

Lars Winnerbäck, många gånger en av de enda vännerna som förstod mig när mörkret var som svårast. Bild: Expressen

”Det sista jag vill är att båten ska gå
och jag står ensam och stolt kvar på kajen”

Jag är på jakt efter Winnerbäck. Kan man vara på jakt efter en kändis utan att kallas stalker? Jag vet inte. Men det är på ett vänskapligt sätt i alla fall, det lovar jag. Dessa ord som står ovanför. Citatet. Det är hans. Det kommer från låten sysslomannen. Nya skivan, den är faktiskt riktigt jävla bra. Men den här textsträngen har kommit att betyda tusengånger så mycket som de andra på skivan. Jag tänkte berätta varför, och kanske är det så att nån känner Winnerbäck som läser den här texten, kan hälsa han detta, för jag vill ju gärna tatuera in den med hans handstil. Oh well. Här kommer storyn

Mitt mörker har alltid haft ljus. Jag har aldrig varit sådär ångestfylld eller deprimerad att jag inte kunnat klara av att släppa in något positivt eller något som faktiskt är bra. Inte på alla dessa år har jag helt och hållet gått i bom, och det är kanske också varför jag lever. Jag har sannerligen varit nära. Men inte sällan har min sista rädsla varit att snart passerar jag gränsen för vad som är värdigt att leva vidare med. Men jag passerade den aldrig. Eller så är det på det sättet jag skyddat mig. Jag vet faktiskt inte.  Däremot vet jag hur ångesten började, det var när jag var i 16års åldern. Hemma i Yttermalung. Min mamma var någonannanstans, och jag var med en vän. Plötsligt kände jag mig inte trygg längre, det var väl en sak man kan leva med, men otryggheten och känslan av att det var tomt inuti mig blev påtaglig. Jag såg folk runt mig, jag såg teven, men jag blev helt ensam i mig själv. Det är en av de mest skräckfyllda upplevelser jag kan minnas från mitt liv, jag förstod verkligen ingenting. Känslan är lite lik, men många gånger starkare, än när man inser att man åkt ifrån sin plånbok, eller något annat väldigt viktigt. Hur man letar i fickorna efter den här saken, men som om man hade hur många fickor som helst. Eller kanske inga fickor. Man vet att man är fucked. Problemet är bara att det inte finns någon plånbok att skylla på. Det är inget som saknas. Det är ingen resonlighet bakom dessa känslor som plötsligt fullständigt dånar över mig. Min första panikångestattack var över. Jag var så lycklig när min mamma kom hem. Min fina mamma.

Ångesten låg där och lurade på mig efter den dagen, den kunde alltid göra sig påmind, och människa som jag är och var, så började jag undvika och akta mig för saker som gjorde att ångesten triggades. Jag tog cykeln ibland, för att bara på något sätt ”åka ifrån” ångesten. Det gick naturligtvis inte, men sakta (och säkert) minskade jag storleken på mitt liv, omedveten om att jag låtit ångesten, den här fruktansvärda kraften som fanns inom mig, ta över livet åt mig. Jag blev skraj för att vara hemma själv – så jag var med en kompis. Jag blev skraj för att åka buss – så jag åkte med någon istället. Varje gång jag valde bort något så växte ångesten, och den gjorde det rejält också. Jag fick som tur var hjälp. Min räddare, denna vackra kompetenta kvinna som tog emot mig på Ungdomsmottagningen i Malung, trots att det inte ens fanns hjälp för såna som mig. Jag var för ung för att få terapi. Men Anna-Karin som jag träffade där hjälpte mig otroligt. Jag blev bland annat lovad att jag inte höll på att bli tokig. Utan tvekan dom topp 10 viktigaste sakerna som sagts till mig i mitt liv. För där var jag påväg att bli hospitaliserad. Jag skojar inte, och jag kan också utan att vara överdrivet dramatisk eller att överdriva konstatera att om jag inte mött den kvinnan just då, så hade jag inte varit frisk i dags dato heller. Jag hade troligen gått ner i något djupare som hade varit omöjligt i slutändan att komma ut ifrån. Det är min genuina tanke om vikten av det mötet. Men det kan vi ju förstås bara spekulera om.

Under terapin så fick jag lära mig basala saker först, och jag försökte verkligen ta mig ut på saker för att inte bli för stillasittande, för att inte låta ångesten vara den som bestämde över mig. Vi skulle gå på bandet LOK i Malung. Jag vågade knappt dricka, fastän jag ville. Inte för att jag tror det var någon särskilt stor grej, men jag vågade inte. Vi höll oss på centrum först och när det var dags att ta sig upp mot spelningen så klarade jag det inte. Jag ringde hem, och fick skjuts hem, och jag kände mig nöjd. Jag hade lyckats att ta mig iväg ialla fall och bla bla bla. Det var så sjukt detta, för folk runtomkring som visste om min situation dom peppade, men det blev så fel. När jag ringt skulle någon förstås sagt att de inte kunde hämta mig. För jag hade lätt hållit för det. Eller peppat mig att stanna. Men jag gick hem, och jag stod ensam och stolt kvar på kajen när LOKbåten gick. Igen. Den här gången var det just det bandet, det kunde ha varit vad som helst. Det finns en sån otrolig kraft i ångest som hindrar mig, och säkert dig att bli den människa som vi förtjänar att bli.
Det var därför som när jag hörde de orden, som det här inlägget börjar med, när jag hörde dem så blev hela min kropp frusen till is. Varje hårstrå reste sig, och jag for tillbaka lmångt långt och djupt ner i mitt sinne. Jag vill aldrig mer välja bort saker. Jag vill aldrig mer välja bort resor, människor, upplevelser för att jag är rädd. Därför vill jag ha tag på Winnerbäck, för jag hade gärna sett att orden skrev med hans hand. Hans handstil.

 

Det är klart att det blir klyschigt, men klyschor har skapats för att det är viktiga ord. Sen kanske det finns någon jävla TV-terapeut som våldsför sig på orden. Men livet är verkligen alldeles för kort för att låta ångesten bestämma. Det kommer inte bli bättre av att du byter arbetsplats eller slutar åka kollektivt. Det kommer kännas bättre tillfälligt, men det kommer inte bli bättre. Det är lika eländigt som att lösa problemen med ett sprit eller annat som kan kallas berusningsmedel. Det känns bra, men ångesten måste mötas, det finns absolut ingenting annat att göra med den. Möt den och besegra den. Den kanske inte kommer att ge sig helt, men den dagen du gör något fastän din ångest inte vill så kommer den få sig en rejäl törn, fortsätter du sen så hela tiden framledes så är det istället ångesten som får vara en liten liten rädd skit.

 

_____________________________________________________

Hör mig och Mats prata om ångest i vår pod, i det här avsnittet bland andra

Lycka är

Att ha något att göra
någon att älska
och något att hoppas på.

Så stod det på en av min mors bonader på väggen i Säljåker. Jag vet inte om jag just lärt mig att läsa då eller vad det var med just den där bonaden som gjorde att jag fastnade vid dem orden. Det kändes som att de var sanna. Som att det var precis vad livet handlade om, lite läskigt när jag tänker på det.
Så hur är det nu då, räcker det för att vara lycklig. Om jag får modifera den lite grand, så ja. Det känns som att mitt ”hoppas på” är lite grand ”se fram emot”. Det behöver inte vara stora saker, men det är skönt att ha något som väntar runt hörnet. Något att vänta på.

Men jag funderar om det egentligen är ett dumt sätt att leva, att det liksom blir som att man inte lever för dagen, utan snarare för morgondagen. Äh, det är lite för sent på kvällen för att få bra svar här också, får kanske ta upp det med Mats i podden på Torsdag. Han och jag brukar hitta något hyfsat svar på det i alla fall. Men lite framåt måste man ju få titta, det tror jag. Det blir lite väl naivt att bara leva för dagen antar jag.

På tal om att leva för dagen, så är det den 18:e April jag ska göra min nästa botoxinjektion. Vi får se om den kommer hjälpa bättre eller inte. Den 16:e ska jag dessutom tatuera mig igen, och det ser jag väldigt mycket fram emot. Botoxinjektionen också för den delen, så jävla trött på att få dom här attackerna av smärta. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv haft så ont som jag har haft i perioder nu. Jag skojar inte när jag säger att jag tappat minnet t.om

Det blev ett kortare inlägg idag. Men kanske roar det någon. Lever du tillräckligt mycket för dagen, eller ser du för mycket framåt och bakåt?

 

Nu är det fasligt nära.

Undrar hur många ”Njae, inte tänker väl jag bli SverigeDemokrat” som blev det i Fredags. Och dagarna efteråt. När Stefan Löfven sa ”Om inte folk som blir utvisade åker hem, då fungerar ju inte migrationen” så sa han också att migrationen inte fungerar.
Det finns förstås en stor sorg i papperslösa människor som för all del förtjänar att stanna, och i andra ändan har du människor som begår såna här brott mot mänskligheten. Det går inte att frångå att den spännvidden finns. I alla fall fall sen i Fredags. Självklart är det inte varken kunnigt eller korrekt att bara prata om flyktingar eller invandrare, jag håller med. Men människor behöver förstå. Självklart kommer inte ett migrationssystemet fungera om det bygger på människors fria vilja, av förklarliga skäl. Jag skulle gissa att 99% av dom som söker asyl eller ett mer permanent uppehälle i Sverige gör det för att de tycker att de behöver det. Det går inte att frångå. Det går inte heller att frångå att vi inte kommer att ta emot alla. Det har vi aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra. Det finns en geografisk gräns (gissar att den är långt borta), och förstås en ekonomisk gräns också. Den har vi inte nått ännu, inte alls även om krafter från högersidan gärna jämför pensionärsjärpar med folk som inte vill och kommer att jobba som händelsevis är från mellanöstern.

Det var fina tal från de politiska ledarna under andakten (eller vad vi kallar det för) och på andra sätt under helgen och början på veckan. Jag är varm över att vara Svensk och hatet ska förstås inte på något sätt ta plats för kärleken. Vi ska inte peka ut grupper varesig de råkar ha ett annat namn eller tro på en annan gud, eller en gud överhuvudtaget. Men det finns problem, och min stora oroa är: Det kommer bli Sverigedemokrater som får fixa dom här problemen 2018.

Jag vet, ni vände ryggen till dom. Jag var med på ett hörn rent politiskt och jag röstade inte på dem. Men det har varit ett fruktansvärt antal år för alla de människor som försökte tysta den svenske rasisten inom politiken. Det gick nämligen inte. Folk var rädda. Folk får vatten på sin kvarn. Det är absolut inte korrekt att det sker så, men det sker.
Vad har vi valt att göra? Vi gör som föräldrar gör med barn som dom aldrig får kontakt med, för att föräldrarna tycker att barnen redan ”är på tok för respektlösa” så dom tänker minsann inte föra någon dialog med dessa ungdomar förrän dom är åtminstone trevliga. Det är inte så det fungerar. En diskussion börjar där folk är. Den avslutas förstås med ett mål i sikte, men den måste börja där folk är.

Åkesson han är där folk är. och troligtvis är han den enda politikern som befinner sig där allra mest folk är just nu. Nämligen i en pseudorasistisk verklighet där mellanöstern och islam är de största bovarna. Där måste den som vill ens prata om detta börja, för om vi inte börjar där kommer vi ingen vart. Även om det är respektlöst mot de muslimer som finns i världen, även om det är en nidbild mot Islam. Så kommer folk inte lyssna på er. Nu har det gått snart två mandatperioder, det är väl dags att göra något åt det innan vi har ett land som helt och hållet styrs av folk som har rötterna i rasbiologin och järnrör och nazistiska motståndsrörelsen. För det är vad som kommer att hända.
När Daniel Riazat (V) uppmanade till att vända ryggarna till SD innan förra valet, jag gissar att han personligen löste en hel del av de röster som kom från Falun i alla fall. Till SD menar jag då. Inte till Vänsterpartiet. Han hamnade i en diskussion med Moderatsnubben, Hanif Bali nyligen i TV. Efter diskussionen var det klart att antingen hade man långt innan bestämt sig för att rösta Vänstern, eller så gjorde man det inte när Hanif mosade honom i direktsändning. Det var samma person som tyckte man skulle vända ryggen innan. Klart man vänder ryggen om man inte har något att säga.

Vi måste möta rädslan och hatet utan att låta det få en jättestor plats. Det måste gå att vara en vit medelålders kvinna från Säter som tycker att det är skitläskigt med muslimer utan att bli kastad till skatorna. Med det sagt betyder inte detta att det är realistiskt eller rätt att vara skiträdd för muslimer, för muslimer är lika ofarliga som Säterbor är. Men det måste vara den här kvinnans rätt att utifrån sin historia, sin kunskap, att vara skraj. Inte att hon ska i sitt yrke agera på det, eller att hon ska göra nazisthälsningar på stan. Utan att hennes rädsla tas på allvar från någon annanstans än Sverigedemokraterna. Så att det finns plats. Så att det finns någon som förstår att man kan dra såna slutsatser, efter allt mediauppbåd, efter hur folk pratar, efter att man nånstans på vägen lärt sig av nån dum jävel att islam är en icke fredlig religion.

Men jag kommer tillbaka till Löfven som halvvädjande nästan sa att folk som blir utvisade måste väl lämna landet. Hur tänkte han då? Antingen måste han ju tro att folk söker asyl utan skäl, att de gjorde det som en liten halvchansning när dom ändå var mellan två jobb där ute på slätterna utanför Kabul. Eller så måste han ju tro att folk typ gör det mer eller mindre som när man letar efter schyssta räntor på en bank. ”Nja, Swedbank hade lite kass här, och dom tar inte emot oss, vi letar vidare Abdul”
Det är ju så sinneslöst naivt att jag blir livrädd. Oavsett vilken anledning man söker asyl, om man behöver all hjälp som går att få för att man är jagad politiskt eller om det är så att livet är skitkasst men det går att leva, så kommer ingen att bara älska idén om att bli utvisad.
Jag har inte jobbat som svetsare, men jag vet att det är så. Kanske hänger dom två sakerna ihop, eller så är det så lite smart kvar att säga om detta att det var den enda meningen som han kunde köpa av sin talskrivare, eller så, min gissning, så skrev han talet själv. Ärligt talat, jag vet inte. Jag vill inte lägga extra ansvar på honom heller, men tänk om våran statsminister har gått runt och trott att folk bah ”Jamendåså, där fick jag min utvisning, tänkte faktiskt ta flyget förbi Wien och fylla på min roll-on samling när jag ändå är ute å flyger”
Jag blir så trött.

Ni sa att ”tystar vi rasisterna så får dom ingen plats i riksdagen” sist.
Jag trodde inte på er.
Lita på mig när jag säger att Sverigedemokraterna kommer att leda det här landet, utan att ens behöva bilda en fucking regering med ett annat parti om ingenting sker kring detta.
Å nej, det är ingen som kräver att vi ska skilja på muslimer och kristna. Det är ingen som kräver att vi ska prata illa om Islam. Aldrig någonsin behöver vi sjunka dit. Däremot så måste det finnas något annat parti som man kan vända sig om man t.ex tycker att gränskontrollerna skulle vara hårdare, att det fanns en striktare policy kring utvisningar, att EKB boenden kostar för mycket pengar, att vi borde begränsa budgeten till migrationen för att pengarna borde gå till annat. Ni behöver inte ens genomföra förändringarna, fundera bara om det är värt att tappa varenda jävla väljare över att ni inte vill möta dem där de är, i rädsla.

Annars lägger jag mitt hopp till min tredje son, blond och blåögd. Jag har också skaffat mig en viss fördjupad kunskap i nordisk mytologi och jag är en jävel på att svinga järnrör.

Låt det inte gå så långt. Släpp stoltheten. Acceptera att folk inte har samma grund och kunskap som er. Hjälp det här landet att inte bli ett nytt USA. Så gott det går i alla fall.