A shot for ur thoughts

Det här inlägget kommer bli triggande och gråtande och gnällande. Scrolla vidare om du inte behöver sånt just nu

 

En spruta för din tanke.

Jag ligger i en semifosterställning. Inte helt ihop för då spänner det och inte helt på sidan. Där det gör minst ont. Sen kommer paniken för jag hittar ingen ställning, arslet krampar och ett tag om kudden tills det ger sig. Jag har gett upp. Jag vill inte leva _såhär_ längre. Jag kan inte sköta min stream och jag är genuint orolig för hur allt ska gå ihop. Tänk om det fortsätter såhär..  Ska göra en massa saker. Som egenföretagare stannar allt när man inte kan jobba. Det påverkar min föräldraförmåga också. Självbilden är noll nu. Jag hatar mig själv, kan inte ens se mig i spegeln. Mörker och mer mörker.

 

Jag har varit sjuk mycket i mitt liv och både sinne och kropp har varit påverkat. Efter min diabeteshistoria rätade så många frågetecken ut sig. Varför jag haft så dålig hud, värk i ben och fötter, svårt med sömn. Övervikten och mitt orimliga sug efter sötsaker. Det har på kort sikt gjort mig helare. Jag har gått ner och upp i vikt mycket förut men då har jag inte mått bra. Aldrig fattat att sockret var problemet.

Tyvärr är det här problemet också direkt kopplat till sockret. Fast längre tillbaka. Jag hade aldrig fått rosfeber i usa om jag inte varit svag och mottaglig. Garanterat kopplat till högt socker. Mycket antibiotika förskrevs i USA och ännu en runda till i Sverige och min mage gick ur led. Jag blev således väldigt lös och sen sprang jag på toa för mycket. Starka magsafter och mängden toabesök gjorde att det sprack och där är vi idag.

Imorse skulle jag gå upp med Mila och sen kommentera en match. Vaknade med en tjock skorpa koagulerat blod i kalsongerna och en stickande känsla. Det typ rycker till och sen får jag samma andnöd som när man slår rumpan i isen. Jag tar mig inte ens ur sängen, får skrik-styra min stackars dotter från sängen så hon kommer upp å klär sig och så vidare. Kändes sådär. Sen inser jag att jag inte ens kan kommentera matchen. Oduglig som förälder. Som företagare. Som man.

Taxi in till akuten efter att min fru sagt att jag måste. Annars hade jag legat kvar och hoppats att jag ruttnat bort eller nått.

 

Är på fötter nu igen i alla fall men med en hyfsad allmänpåverkan av morfin. Köpte mig en glass för att spä på självhatet. Mår illa nu men är påväg hem till Enviken. Nu har jag kräkts klart på dagen. En strimma av hopp när smartan lagt dig. Doktorn var öm och varm också. Men jag är då trött på det här. Så jävla trött.

 

20170404_194709

 

About the author: Kim Larsson