Olika vård för samma åkomma?

 

Så vid det här laget känner ni till mitt problem, jag har haft väldiga besvär med mitt akterrör och särskilt trafiken där som ska ut. Allt handlar om att jag inte kan besöka toaletten på grund av en spricka, eller ett sår som stör trafiken så att säga. Extra problematiskt blir det för att smärta skapar spänningar, och spänningar gör att det läker sämre. Ja ni hänger med.

Hur som helst så har jag fått kontakt med lite andra människor som haft samma problem, eller snarare har samma problem. Vi pratade lite om det, det är skönt att ha någon som förstår vad man möter dag för dag och bara kunna prata av sig lite. Men jag blir förvånad när jag hör hennes historia. Jag har ett sår, hon har tre. Jag har både fått en åtgärd, dvs en operation, samt smärtlindring för att klara vardagen. Hon har fått höra att hon ska hålla ut.
Jag funderar varför?

Beror det på att man måste orka, som vissa påstår, slåss för sin egen vård, och att då folk som är mer verbala eller påstridiga (gud ska veta att jag är det mellan varven) får bättre vård? Eller är det som många andra påstår, att kvinnor får sämre vård i det här landet än män? Vilken av dessa anledningar som är korrekt spelar egentligen ingen roll, det är förjävligt om människor får olika vård för samma åkomma. Det är verkligen supertragiskt, och det får inte bli för svårt att göra sin röst hörd.

Jag vet flera gånger när jag haft som mest ont att jag bara velat ge upp, krypa ihop till en boll och gråta. Hade jag inte fått smärtlindring om jag gjort så? Hur hade det här året gått om jag inte fått smärtlindring alls? Jag vågar typ inte ens tänka på det.
Igår var jag till läkaren på kirurgen igen. Han satte upp mig på förtur för en ytterligare operation, han var väldigt respektfull, förklarande och jag har varit supernöjd med den vård och det bemötande jag fått på kirurgen. Samtidigt berättar den här kvinnan att hon nästan inte fått något bra bemötande alls, och att hon varit i kontakt med dem hur många gånger som helst. Ännu ingen åtgärd för henne. Jag blir så ledsen.

About the author: Kim Larsson