Att bli bannad från sitt jobb.

Ni har säkert inte missat det. Jag blev bannad i 24h från twitch på grund av att jag begick ett regelbrott. Jag frånsäger mig inte detta, förstår nu att även DotaTV och rättigheterna där måste äras, hade dock en tanke innan om att just DotaTV som inte är live, inte kunde ägas av rättigheter, men har förstått att jag hade fel.

Jag tänkte inte prata om hurvida det är rätt eller fel, utan istället beskriva mitt arbete utifrån en annan synvinkel, inte för att ni ska tycka synd om eller vara ledsen för mig, men jag vill gärna förklara den känslan som jag också har.

Att vara streamer är ett medvetet val, ett val som jag gjorde för flera år sedan. Det fick naturligtvis som alla andra val som människor gör relaterat till arbete grunda sig i hurvida man skulle kunna få det att gå ihop,  tidsmässigt och ekonomiskt, känslan av att jobba hemifrån ”utan arbetskamrater”, klarar jag det? Vidare så funderar man förstås också över hur det ska fungera med en arbetsgivare, som jag valt att kalla dom, som kommer från staterna.

Jag har förstås läst igenom reglerna väl, och ärat dom utifrån min bästa förmåga. Men jag upptäcker också att det finns vissa gränsfall, där man kan fundera över hur det egentligen är. Någongång har min son (3år gammal) sprungit förbi kameran  i sin födelsedräkt och jag har förstås fått undan honom – men kanske för sent. Jag är ju en pappa i en familj också. Det går liksom inte riktigt att säga ifrån sig, och det är alltid det är jag är först och främst. Visst kan man skilja på arbete och familj – det bör man också – men med mitt jobb så finns där gränser som inte riktigt blir helt tydliga.

I alla fall så har jag ändå hoppats på att saker och ting ska fungera, och det har det gjort. Men tittarna kommer in ibland och skojfriskt säger ”ban” eller utan att skämta hotar att försöka få ens konto bannat. Det kanske inte låter som en stor grej, och dessa 24timmar som jag just nu tar, är inte en så stor grej. Men känslan av att folks illvilja kan ta ifrån mig möjligheten att arbeta känns, inte så bra faktiskt. Minst sagt.

Jag har flera gånger tidigare upplevt att gamingvärlden, eller esportvärlden , är anpassad efter en viss typ av person. Skulle man som läkare eller kanske bibliotekarie hävda att ”Ja ibland är det tufft, familjen du vet” så skulle ingen tycka att det var särskilt konstigt. Men som streamer så måste man alltid aktivt stå för sitt val – du har valt detta, skyll dig själv. Ungefär så i alla fall, jag vet inte om det bottnar i att det faktiskt är ett rätt galet leap of faith som man gjort, eller något annat. Men det känns alltid som att man måste extra mycket stå för sitt val när man gjort det här, för att inte överdriva, ganska annorlunda valet av förvärv. Jag menar inte att jag inte kan stå för det, jag kan stå för det dagligen. Men ibland kanske man hade önskat att folk skulle förstå att även för den som gör ett aktivt val i arbetslivet, eller livet överhuvudtaget så händer saker på vägen som man kanske inte alltid kan kontrollera, eller misstag, eller saker som inte blev som man tänkt sig. Särskilt kanske om man är förälder till tre barn.
Nu sitter jag och funderar vad som händer med mig om det skulle vara så att jag fick en längre avstängning. Dom simpla frågorna som vad ska jag pyssla med om dagarna, och hur ska jag gejma då   tar plats, men också dom tyngre som hur ska jag betala amorteringarna på huset nästa månad, eller har jag råd att fylla diesel till veckan. För det är också min verklighet. Det kanske också blivit extra mycket tydligt nu när det varit en tyngre period streammässigt, varje dag är oerhört viktigt för att bibehålla en realistisk inkomst, och som sagt, särskilt nu när vi också flyttat till hus och haft andra saker (slutskatt, en till bil,  allt från målarfärg till slippapper)

Då blir en dag också en stress. För mitt jobb är lite speciellt på det sättet.

Samtidigt så finns det andra saker som gör att man som familjefar, kvinna, människa, vadhelst tvekar inför att heltidssysselsätta sig som streamer. Såklart. Det är en viss utsatthet, det handlar om attacker på ens person och hot som en del av vardagen. ”Hoppas dina barn dör i cancer” eller bilder på ens hustru med ett hårkors, det existerar. Det  händer alldeles för ofta.  Folk som gör allt för att förstöra det man byggt upp, givetvis mycket på grund av avundsjuka, det begriper jag också. Men att ständigt känna det, kan faktiskt ibland bli mycket.

Idag är en sån dag. Stödet från de tittare som verkligen uppskattar det vi gör vinner alla dagar, det är ingen tvekan om den saken. Men idag blev det lite kvalmigare och lite tyngre. Samtidigt som jag kan tycka väldigt synd om den som drivs av att försöka förstöra för andra. Det är en konstig balansgång.

Men ni som känner att det är en frän grej att försöka hindra mig från att få inkomster, eller  att önska livet ur min familj, eller drivs av att påpeka hurvida jag är vacker i dina ögon eller inte, gå bara vidare. Det kommer aldrig någonsin att komma något bra ur det, det är verkligen så himla ledsamt. ”Du får väl ha lite skinn på näsan om du ska hålla på med det du gör” – Jag har massor med skinn där. Men idag slog det mig verkligen hur illa det är, när det svider så mycket i andras ögon det man sysslar med, att folk känner tillfredsställelse av att se att man inte lyckas.

En ny dag imorgon. Vi ses då.

About the author: Kim Larsson