Resan från Diabetes typ 2

14961388_10153817827731008_185632926_n

 

Först och främst ska jag säga att jag inte är någon stor fan av vikthets eller diskussioner om hur fan man ska träna eller äta eller se ut. Jag har alltid älskat mig själv i alla fall som vuxen. Det här inlägget skapas på grund av att folk har frågat mig vad jag gjort för förändringar för att kunna få ner mitt blodsocker (medvetet) och tappat vikt (omedvetet)
Jag rekommenderar ingenting. Förutom att du ska må bra. Det är väl allt.

 

Hur det började
Jag hade ingen aning om att jag hade för högt blodsocker, inte min läkare heller egentligen. I min släkt har jag en ärftlig sjukdom som heter typ arnold charia, vilket är ett medfött hjärnfel. Så därför när jag sökte för mina smärtor i benen och armarna, var det naturligt att börja utreda det. Men det kanske var i fel ända. Jag konstaterades efter lång tid inte ha fått det här medfödda felet utan istället var det något annat. Av en slump så kom man fram till att mitt blodsocker var åthelvete, jag fick komma tillbaka och göra ett till test och det var minst lika illa. Mitt långtidssocker motsvarande ca 12. Det är inte på gränsen till diabetes ens, det är diabetes.  Det blev lite kaos, läkare som ringde och var oroliga och jag blev ihopkopplad med en diabetessköterska och fick mediciner utskrivna. Mina läkare har varit skitbra, men jag tog mig en riktig tankeställare.

Hur det egentligen började
Jag har ju slutat med mitt vanliga jobb och gjort allt som jag förmått för att få firman att fungera, blandat att jobba ”gratis” eller ”pro bono” för att få bra synlighet med att göra riktiga jobb så man faktiskt kan betala sina räkningar också. Vi har varit på events över hela världen, och jag är så stolt och glad över det. Esportsm har betytt massor med events i stockholm och jag har bott mycket på hotell, sen har jag varit jävligt stressad. På ett dåligt sätt egentligen. Försökt att räcka till med arbetet är en sak, men samtidigt så har jag en familj som också behöver mig. Det blev för mycket, och stressen blev alldeles för stor. Det i kombination med att jag skött min kosthållning totalt värdelöst, alltså det var kvällar på hotellrum som jag tog en cola  och en chokladkaka till kvällsmat, man kan kan säkerligen argumentera för att detta berodde på mig själv, och jag skyller inte ifrån mig, men det blir ett annat sorts liv, och mat för mig har alltid varit en form av tröst. Det i kombination med att jag känt mig som världens mest ensamma människa på nätterna, då man faktiskt tragiskt nog ligger på ett hotellrum helt själv, och alla andras liv bara fortskrider. Nåväl. Det blev för mycket för min kropp med stress kombinerat med detta, övervikt är väl bara förnamnet. Jag tangerade 140kg ett tag där, och det var väl egentligen där det började så att säga.

Dags för medicin då?
Jag hade två dagar mellan det att läkaren ringde och att jag skulle träffa min diabetessköterska, och jag kände själv att vafan ska jag verkligen bota mitt dåliga leverne med medicin. Kan jag inte göra något åt den här situationen istället? Jag hade mycket tankar dom två dagarna, men jag var fast besluten i att göra som jag ville göra. Jag tänkte att om det inte fungerat på ett par månader då ger jag mig, då tar jag de sprutor eller piller som dom vill, men fram tills dess får jag fan ge mig själv en chans. Så när jag kom till diabetessköterskan så tror jag rätt säkert att hon tänkte att jag bara är en envis gubbe som inte riktigt förstod vikten i vilka problem jag hade. Jag dömmer inte henne för det, hon har delvis rätt, men det var också min övertygelse som behövdes. Jag ville gärna ha en blodsockermätare, för jag insåg att jag måste lära mig vad det är för något som passar mig i matväg, och jag behövde framförallt lära mig hur det känns i kroppen när jag inte skött mig.
Så experimenten började. Egentligen var jag rätt säker på det mesta innan, jag mår inte särskilt bra av bröd eller pasta. Framförallt för att jag inte blir mätt av det, och kan typ äta hur mycket som helst. Ris tillhör samma kategori så det var enkelt att utesluta. Potatis tycker jag inte ens om, så tog bort det också. Alltså mat som innehåller mestadels kolhydrater. Jag testade mig många gånger, totalt 400 tror jag, för att se hur jag reagerade.
Snabbt lärde jag mig att jag var rätt bra på att hålla schysst balans om jag läste lite innehållsförteckningar. De två första veckorna var frukstansvärda, jag var jätteirriterad, snurrig i huvudet och ingenting fungerade som det ska. Men det lättade…

Fortsättningen?
Ja, sen var det ju bara att rulla på egentligen. Vikten rasade direkt, och min läkare tycker att det är bra. Det är väl egentligen inte så konstigt, jag har ju gått runt med en extrem övervikt, så är det. Eftersom jag är diabetiker så blev jag även erbjuden att operera magsäcken, men jag tackade nej. Jag måste hitta ett sätt som fungerar för mig, och som jag kan ha stabilt. Så jag bestämde mig till en början för att inte träna alls. Bara för att jag ville ha ett sätt att äta på som inte krävde av mig att jag rörde på mig. Det kändes inte tillräckligt stabilt. När Lave fyllde år dock gjorde jag mitt första sockerexperiment, och det var sjukt spännande. Jag käkade upp mig till typ 9 i blodsocker med fikabröd och skit, och sen tog vi en joggingtur på kvällen. Typ 2.5km, det räckte för mig. Hade bränt allt socker efter den. Intressant som satan och jag har lärt mig mycket, men nu handlar det mer om att  fortsätta, att kolla på alternativ till mat, att få det att fungera i praktiken.
Så om jag inte käkat tillräckligt och är på stan, vafan gör jag då? Två bamsekorvar på nått grillställe med lite senap och ketchup på fungerar finfint. Dricker förstås endast lightläsk eller vatten. Läsk har jag inte rört sen jag fick diagnosen, det känns alldeles för dumt. Det finns typ ingenting som höjer mitt (och ditt också) blodsocker så mycket som sötad dryck.
Sen har jag ersatt mycket, och hittat på egna varianter på saker och ting. Ost kan man addera till mycket rätter för att  få lite mer mat, typ om man gjort en gryta. En av mina favoriträtter har varit marits pastasås, den käkar jag fortfarande men istället för pasta kan jag köra t.ex smörad broccoli. Låter inte gott alls från början, men det är också en vanesak.

Äggrätter är enkelt, men ägg är lätt att bli trött på. Så försöker att varva det så mycket som möjligt. Makrill, Korvar av olika slag med hög kötthalt. Sånt kan man ha hemma för att klara av vardagen.

Men mackorna då? Det bästa som finns är ju ändå mackor, japp, det är verkligen så jag tycker att det är. Jag har hittat flera bra produkter. Dels finns det knäckebröd som är helt och hållet gjort utan mjöl och istället har nötter och frön som bas. Det kan man trycka hur mycket som helst av, goda pålägg förstås! Sen finns det ett mjukt bröd som håller måttet också, finns säkert flera, men som jag nyttjar, det har en del mjöl i sig men jag håller mig utan problem på bra nivåer, och kan samtidigt njuta av mackor!

Vad är målet då?
Jag förstår den här frågan, och jag svarar alltid drygt på den. Men det är viktigt för mig, jag är far till tre barn, jag har alltid haft visionen att kunna vara den jag är, fet jävla härlig dalmas som ändå är lycklig och vacker. Det ville jag ge till mina barn, men jag kan inte det. Jag tappar ju vikten utan att ens vilja det, så jag har fått släppa det. Det har gjort ont, för jag har velat vara den typen av förebild för dom. Det har varit så sjukt viktigt för mig att dom inte ska uppleva att världen är bättre eller finare eller friskare bara för att man är smal. Den är inte det heller, så många överviktiga som fortfarande har god hälsa och mår bra. Det handlar om andra saker. Så mitt mål är att vara frisk, att överleva och att må bra. Därför har jag nu adderat lite styrketräning, mest för att inte tappa för mycket av min kropp, om ni visste hur mycket av min personlighet som sitter i att jag är en stor barbapappa, och hur svårt det är att tappa vikten. Jag tror inte ens att dom flesta människorna förstår det. Men jag har redan nått mitt mål, däremot adderar jag lite mer kolhydrater till kosten nu. Lite mer balans, lite längre tid innan jag får sega muskler. Det är skönt, men det ska hållas på en nivå så att jag kan kalla mig frisk.

I siffror har jag gått ner 25kg, och ändrat mitt långtidsblodsocker från diabetes typ 2 till frisk. Det som är väsentligt för mig är sockret. Men jag kanske kan bli lika älskad trots att jag inte är lika trind, hoppas det i alla fall.

 

Fråga gärna om ni undrar över något. Allt gott

 

 

Kim

About the author: Kim Larsson