2016 – En riktig comeback

Hej!

Jag stod nere i källaren och plockade lite i arbetsrummet när jag insåg att jag inte sammanfattat året. Kan tyckas löjligt kanske, men ibland tror jag det är bra. Att lixom titta tillbaka och fundera över hurvida man kommit någon vart, eller backat, eller kanske gått framåt. Jag tänkte låta er vara med i resonemanget här.

Hälsan har varit en stor grej för mig under detta året – ni kan omöjligt ha missat det. Jag fick min diagnos Diabetes i April i år, men redan innan hade jag förstås problem av det. Minns mycket väl hur ont i kroppen jag har haft, främst i fötterna och benen. Ja, redan när Alliance vann starladder i början på året, så hade jag ont. Men det stoppade inte mig från att göra min mest populära video på youtube hittills. Minns ni?

 

Haha, galet. Mila tyckte jag var pinsam och fick mig att lova att ”ingen skulle se mig” det kanske inte riktigt blev så. Men man måste hålla sitt ord, det är viktigt. Hehe.

Utifrån streamen var starten på året fantastisk, det var ju först och främst Shanghai som vi åkte till. Riktigt stor grej, och det var ju NI som såg till att det var möjligt. Kina var dock ett fruktansvärt event. Alltså, resultaten för svenska lagen var sisådär, men framförallt kan ni ju inte ha missat hur dåligt internet det var. Alltså, jag har nog aldrig i mitt liv varit med om sämre förutsättningar. Eller nog, jag är helt säker på att jag inte varit det. Vi hade inget nät, vi fick inte utrustningen som var lovat och det var totalt kaos. Till råga på allt kände jag en enorm skuld mot er, och mot de personer som följde med (Haren och Fnas) som fick slita arslet av sig för nästna ingenting. Men eventet gav oss flera goda minnen också, det är ju en ynnest att få resa på grund av spel, egentligen en dröm. Dessutom ärade bulldog mig med att göra den första Svenska intervjun som jag känner till. Bullen är en trevlig prick.

 

Värt att notera för det här eventet är GG-bar och PXL som verkligen gjorde sitt yttersta finansiellt också för att vi skulle kunna åka. Utan dessa företag och ni fantastiska följare hade det inte blivit något. Så supertack

Ett återkommande tema under året har ju alltid varit mitt brinnande intresse för att prata jämställdhet inom gamingvärlden. Jag har setts som en cuckold, jag har ifrågasatts för att jag bara gör det av vinstintresse, och jag har retat upp många. Jag vet det. Men jag tror det är en fråga som kommer att återkomma mera gånger, jag drömmer om en värld där inte ”boobs” är det första någon – inte alla – säger när min fru kommer in i streamen. Eller en värld där män inte ger sig på kvinnor för att de råkar ha större bröst än genomsnittet, och att kvinnor döms på samma sätt som män gör. Det blir tjatigt, jag vet. Men av nån anledning, kanske på grund av min mor som var en fantastisk kvinna, eller på grund av min fru, eller min dotter, eller min syster. Eller bara på grund av att jag intresserat mig för det, och jobbat med liknande frågor i föräldrautbildningar, så är det ett ämne som stannar nära mitt hjärta.

Såhär babblade jag om det på tuben, tror det är på engelska?

 

Skolarbetet fortsatte också under året, men med ett mycket lägre tempo. Jag och Mats samarbetar ju och Mats har tagit över undervisningsdelen till 98% eller något sånt. Det hade förstås att göra med min hälsa också, jag höll på att gå sönder i början av året för jag hade för mycket att göra, men troligen mest av allt för att jag var sjuk. Trött och sliten är bara förnamnet när man pratar om min diabetes och hur jag mådde i början av året. Även i slutet på förra året. Jag tror flera beslut och saker som hänt i mitt liv har berott på min sjukdom, det är inget snack om den saken. Detta beslut med att ta in Mats dock var ett bra sådant. Jag har saknat Mats till och från under året, han var ju som bekant med till USA 2015 men syntes inte till varken i Shanghai eller i Manila. Han hade sina anledningar förstås, och det respekterar jag. Men han var inbjuden, och det var ledsamt att han inte kunde följa med.
Archipelago däremot blev en nyvunnen vän på nätet och IRL. Spännande människa som egentligen på många sätt är tvärtom mot hur jag är. Introvert och skägglös. Skämt åsido så är han en människa som jag fått mycket utbyte av under året, varm och intelligent och jag är väldigt glad att han följde med till Manila. Minns ni Manila?

Roligt event men det började bli tydligt att Alliance tappat sitt sting, i alla fall mer eller mindre. Från att vara direkt inbjudna till att hamna i lowerbracket direkt, slå ut Mineski och sen falla mot Navi med 2:1 i nästa match. Upplevelsen av att se dom slå mineski var dock helt fantastisk. En särskilt rolig historia som ägde rum då vill jag gärna dela med mig av. Vi hade ju oerhört hög säkerhet när vi var i Manila. Risken för människorov var tydligen hög, och många kallade staden för ”den farligaste staden som man fortfarande besöker”
argumentet var typ att Mosel är nog farligare men dit åker inte folk lixom. Hur som helst så hade vi säkerhetsvakter vart vi än var, och det hade lagen också. Efter att Alliance slagit Mineski så gav jag mig iväg bakom kulisserna för att leta reda på någon från Alliance för att få en intervju. Jag träffade först Kelly, som var både upprörd och överlycklig. Hon hade glädjetårar och var ganska högljudd och säkerhetsvakterna hade svårt att bedöma situationen. Det verkade som att hon var upprörd på mig. Samtidigt kände dom väl igen mig, och jobbade ju även ”åt mig” så det blev en väldigt absurd situation där dom försökte på ett fint sätt få bort mig från henne. Som tur var redde det ut sig snabbt, och jag fick tag på Akke för en intervju. Det var väldigt trevligt, och i efterhand väldigt roligt. Manila som event var välgjort, det var Valve framförallt som stod för fiolerna. Troligtvis gjorde dom det för att på något sätt räta upp det misstag som Shanghai faktiskt var. Tyvärr verkar det som att detta var det sista eventet vi var på – i alla fall på det sättet.

Stormedia, huh, vet inte vad jag ska kalla det för, men vanlig media började ju uppmärksamma E-sport på ett ordentligt sätt här i slutet på sommaren. Mycket handlade om Heatons deltagande i mästarnas mästare. Diskussionen om hurvida esport är en sport eller inte satte fart, en diskussion som jag är så trött på att jag skulle kunna lägga mig på golvet och grina förvisso – men här gällde det att smida medan järnet var varmt. Jag deltog i flera radiointervjuer och gjorde mitt yttersta för att försöka förklara att esporten är på gång, esporten är fantastisk, och esporten är utan tvekan en sport. Såhär såg mitt inlägg på tuben ut

 

Det fick STORT genomslag, och en av dom roligaste sakerna med inlägget var ju att Tommy Söderström, som på ett sätt hade blivit ansiktet utåt för ifrågasättandet av esport som sport, kontaktade mig personligen.
Han mailade mig och lämnade sitt nummer, så vi hade en konversation som kändes givande, han förtjänade naturligtvis inte det hat som han blivit utsatt för på grund av detta, och hans argument var egentligen inte konstiga. Vi esportare eller gamers måste ju också acceptera att människor är tröga och det tar en tid innan man begriper hela konceptet. Tommy verkade inte stängd, han var öppen för att försöka förstå. Det gillade jag med honom.

Alliance kan vi komma tillbaka till här, för efter flera olika stora misslyckanden så splittrades dom och det var dags att ställa sig frågan om det var över – alltså, den frågan har väl legat latent hos flera av alliance fans, men till min glädje så visade det sig inte vara slut, utan snarare ett till försök att återbygga. Jag kan i skrivandets stund inte påstå att Alliance nått den potential som jag vill att dom ska nå – men å andra sidan är det snart ett alldeles nytt år. Såhär pratade jag om laget när dom väl annonserade det:

 

Tidsmässigt nu 2016 så börjar vi närma oss september och snart oktober, och nu hade vi både hittat vårat hus och köpt det. Här blev det rätt stressigt för mig. Som streamer så finns det massor med fördelar, som egen företagare ännu fler, men kort och gott kan man säga att streamar man inte så försvinne subs väldigt snabbt, och subs är ju som bekant det jag lever på. Så att börja fundera över huset blev en stor grej, för jag visste inte riktigt hur jag skulle få ihop det. Det ledde till att jag blev tvungen att sluta med subcups (dom börjar dock igen 8:e) och helt enkelt streama när jag byggde istället. Många av er uppskattade det, och det var mysigt på flera sätt. Jobbigt också. Stackars ungar som fick lov att vara med oss fram till midnatt för att vi skulle hinna klart vissa kvällar. Ibland somnade dom
på golvet, och ibland tror jag nästna att jag själv gjorde det. Torra fnasiga händer som sprack och mina knogar blödde varenda dag.  Men det var oerhört tillfredsställande att få  bestämma sig för att göra en våning klart och att lyckas med det. Jag sitter i köket nu och skriver och när jag tittar på listerna eller panelen så sprider sig en skön känsla i kroppen. Jag vet inte varför, men det känns verkligen helt fantastiskt att man kunnat gjort det utan proffshjälp så att säga.

Vi blev klara rätt snabbt trots allt, och jag fick tillfälligt flytta in i källaren. Något som faktiskt var riktigt jobbigt mentalt. Dels är där ensamt, det är varmt men det är kargt och inte särskilt underbart att sitta där nere. I väntan på snickaren som ska göra övervåningen får det dock fungera, och nu är det nära slutet. Snickaren kommer snart att sätta igång. Det är jag väldigt glad för.

Jag har haft stunder när jag känt mig riktigt stressad dom senaste månaderna, men nu börjar det lägga sig. ALltså det kostar ju skjortan att renovera, och att köpa hus, samtidigt som förståeligt har mina intäkter minskat då ni inte fått det ni vill ha, subcupper och ordentligt med spelande och kommentering. Men nu känns det skönt, jag är tillbaka i ”det vanliga” och har också ökat andelen sk. noobgames. Jag inbillar mig att ni gillar det. Sen känns balansen mellan CS och DOTA fantastisk nu, jag är peppad för att spela båda spelen, och det betyder mycket för mig. Det är trots allt mitt jobb vi pratar om. Min arbetsmiljö.

Julen kom och det blev himla mysigt ju. Ni har hängt med på bak och gett mig fantastiska julklappar. Min dotalampa är ju helt galen, och donationer, proppar, allt möjligt som jag verkligen verkligen har uppskattat. Ni visar mig varför jag kan hålla på med detta.
Lite diskussioner om varför jag inte vill ha feedback på mitt spelande på streamen har det dock varit, en legit diskussion förstås, men jag vill återigen förklara att det tar energi från mig, och det är därför jag valt bort det. När vi träffades i Göteborg på GG-bar och vi fyller stället till bredden så vet jag att det är rätt val. Grundsyftet får vi inte glömma, min vision är fortfarande det som får mig mest motiverad. Att vi ska skapa en fysisk mötesplats för oss gamers, att vi ska hitta nya vänner, kanske partners, kanske supports till lineupen eller en schysst awpare till ert lag. Det handlar om att bygga broar, att skapa relationer mellan människor. För låt oss vara ärliga för en stund, spelvärlden kan vara osocial om vi låter den bli det, det kan vara svårt att hitta nya vänner att spela med eller att hänga med.
Det är kallt nog endå här i Sverige. Jag vill skapa värme, och det är faktiskt på riktigt det som motiverar mig mest, och vet ni, vi har fucking lyckats jättebra. Jag är så glad över alla som funnit en ny vän, eller som hittat ett mod i sig själva, eller som utvecklats och rankat upp i spelet. Det är ju så mysigt.
De senaste dagarna har jag spelat en hel del normal games, och får spela med er som jag inte spelat med så mycket på senaste, eller alls, och det är så ballt. Vi hade aldrig spelat ihop om det inte var för kanalen. Det låter kanske flummigt, men det är tamejfan fantastiskt.

Minns ni min hemmasnickrade juldikt?

 

Vi gjorde ju den, eller jag skrev den på grund av vad vi gjorde skulle jag säga. Musikhjälpen fick vi ihop mer än 20 000 kronor till, och jag är SÅ STOLT över oss. Till nästa år tänkte jag att vi ska vara med på den resan lite tidigare, och göra det ännu bättre. Hoppas ni är peppade för det. Jag fick ju inte komma till den officiella buren detta året, men målsättningen måste ju vara att vi får komma dit nästa år. Tycker jag känns realistiskt, jag var dock i Falun och pratade i deras lokala bur. Det var mysigt. Det är en underbar känsla när man går samman och jobbar mot samma mål.

Slutligen måste jag berätta om mitt senaste experiment, jag käkade en pizza. Vilket tidigare under året har resulterat i skyhögt blodsocker som inte går tillbaka av sig själv, jag måste träna för att få bort det. Igår när jag käkade den och mätte två timmar efteråt så var mitt blodsocker tillbaka till normalt igen. En riktig jävla comeback känns det som.
Jag är sjukt lycklig över det, och jag hoppas inte ni tycker att jag tjatat för mycket under streamens gång. Det har varit viktigt för mig att ha er att dela med mig av resultaten med, för min egen motivations skull, och för den sortens feedbacks skull.

Nu laddar jag för ett nytt år, subcupperna sätter vi igång igen om sagt, och då också med ett helt nytt twitchbaserat system, vi har en bot som kommer sköta det åt oss. Ballt va?
Sen ska vi ladda upp för twitchflyttningsfesten, kommer ha en tillställning här i Enviken som dom som har tur (eller otur) blir bjudna på. Sen streamar vi det.
Mera subträffar är en självklarhet. Mer spel är en självklarhet. Förhoppningsvis fortsätter vi att växa tillsammans, men jag hoppas att vi gör det i samma takt som nu, vi vill inte växa ifrån de ack så viktiga grundvärderingarna som vi ändå lyckats bibehålla mer eller mindre under den här perioden.

Tack till er som tittar på mig, det är så stort att ni vill göra det. Tack till er som följer och tack till er som subscribar och ger mig möjligheten att göra detta på heltid. Jag hoppas att subcuper och träffar och spel med mig kan motsvara det som ni faktiskt ger till mig.
Tack för era donationer, och erat stöd. Ni är fundamenet i den här gemenskapen.

Särskilt tack till alla mods och kanalprofiler också som gör så mycket för att saker och ting ska fortsätta vara grymt. Tack till co-casters och sponsorer. Jag älskar er allesammas.

Avslutningsvis kommer en bild på mitt arbetsrum, om ett par månader ska datorn flyttas två våningar upp. Då blir det andra bullar.

15824591_10153990377151721_2037460507_o

 

Gott nytt år!!!

Lite moral har väl ingen dött av?

Min blogg ska mestadels handla om spel och sånt, men ibland måste jag få gå ut i periferin och bara snacka lite goja.
Nyårsraketer. Japp. Ni som inte gillar moraliseringar, klicka bort. För nu ska jag moralisera utav bara helvete. Jag är ingen stor fan av store-brors-samhällen. Där folk inte ska få göra vafan man vill, men när det gäller nyårsraketer är jag beredd att säga att jag inte skulle ha något emot att staten gick in och förbjöd skiten.
Varför? För det första är det kopplat med skador både på vuxna och barn årligen, det är ju faktiskt saker som smäller, och som kan tända eld på saker. Sen kostar det skjortan, och pengarna bokstavligt talat flyger rakt upp i luften.
Men det är dom svaga argumenten, dom starkare är på ett helt annat plan. Jag är själv ingen hundägare, men ser att många hundägare har rejäla problem under högtider som är kopplat till fyrverkerier. Det är hundar som på riktigt mår skitdåligt, som måste medicineras, som drabbas av kraftiga ångestattacker och som inte mår bra överhuvudtaget. För att andra vill smälla smällare. Det känns så orealistiskt att det ska vara värt det.
Men sen måste vi komma ihåg att vi har människor som upplevt krig i vårat land också, människor som flytt från smällar och som kan få väldigt svåra flashbacks av höga smällar och ljussken på himmlen. Hur kan man tycka att det är resonligt att vårt egna folk, våra egna djur ska behöva må dåligt för att vi vill se lite blixtar och dunder i himlen? Jag fattar det inte.
Hemma hos oss är fyrverkerier förbjudet, kort och gott. Jag som levt tillsammans med en ensamstående mamma som haft en hemsamaritlön, och som har goda vänner som kommer från krig. Även goda vänner med djur som far illa av det. För mig är det en självklarhet, och jag har så sjukt svårt att se att det inte är en självklarhet för alla. Ni VET ju att det skadar människor och djur när ni håller på med det – varför göra det trots det? Men å andra sidan så är det väl ett bevis på att vi inte kan ha det för fritt, för folk är helt enkelt för dumma i huvudet.
Skicka upp en ljuslykta istället. Det är också jättevackert, och även om jag också tycker att fyrverkerier både är vackra och häftiga så klarar jag av att se varför vi inte ska hålla på med det. Jag är inte överdrivet smart, så du borde klara av det också.

Gott nytt år förresten!

Att bli bannad från sitt jobb.

Ni har säkert inte missat det. Jag blev bannad i 24h från twitch på grund av att jag begick ett regelbrott. Jag frånsäger mig inte detta, förstår nu att även DotaTV och rättigheterna där måste äras, hade dock en tanke innan om att just DotaTV som inte är live, inte kunde ägas av rättigheter, men har förstått att jag hade fel.

Jag tänkte inte prata om hurvida det är rätt eller fel, utan istället beskriva mitt arbete utifrån en annan synvinkel, inte för att ni ska tycka synd om eller vara ledsen för mig, men jag vill gärna förklara den känslan som jag också har.

Att vara streamer är ett medvetet val, ett val som jag gjorde för flera år sedan. Det fick naturligtvis som alla andra val som människor gör relaterat till arbete grunda sig i hurvida man skulle kunna få det att gå ihop,  tidsmässigt och ekonomiskt, känslan av att jobba hemifrån ”utan arbetskamrater”, klarar jag det? Vidare så funderar man förstås också över hur det ska fungera med en arbetsgivare, som jag valt att kalla dom, som kommer från staterna.

Jag har förstås läst igenom reglerna väl, och ärat dom utifrån min bästa förmåga. Men jag upptäcker också att det finns vissa gränsfall, där man kan fundera över hur det egentligen är. Någongång har min son (3år gammal) sprungit förbi kameran  i sin födelsedräkt och jag har förstås fått undan honom – men kanske för sent. Jag är ju en pappa i en familj också. Det går liksom inte riktigt att säga ifrån sig, och det är alltid det är jag är först och främst. Visst kan man skilja på arbete och familj – det bör man också – men med mitt jobb så finns där gränser som inte riktigt blir helt tydliga.

I alla fall så har jag ändå hoppats på att saker och ting ska fungera, och det har det gjort. Men tittarna kommer in ibland och skojfriskt säger ”ban” eller utan att skämta hotar att försöka få ens konto bannat. Det kanske inte låter som en stor grej, och dessa 24timmar som jag just nu tar, är inte en så stor grej. Men känslan av att folks illvilja kan ta ifrån mig möjligheten att arbeta känns, inte så bra faktiskt. Minst sagt.

Jag har flera gånger tidigare upplevt att gamingvärlden, eller esportvärlden , är anpassad efter en viss typ av person. Skulle man som läkare eller kanske bibliotekarie hävda att ”Ja ibland är det tufft, familjen du vet” så skulle ingen tycka att det var särskilt konstigt. Men som streamer så måste man alltid aktivt stå för sitt val – du har valt detta, skyll dig själv. Ungefär så i alla fall, jag vet inte om det bottnar i att det faktiskt är ett rätt galet leap of faith som man gjort, eller något annat. Men det känns alltid som att man måste extra mycket stå för sitt val när man gjort det här, för att inte överdriva, ganska annorlunda valet av förvärv. Jag menar inte att jag inte kan stå för det, jag kan stå för det dagligen. Men ibland kanske man hade önskat att folk skulle förstå att även för den som gör ett aktivt val i arbetslivet, eller livet överhuvudtaget så händer saker på vägen som man kanske inte alltid kan kontrollera, eller misstag, eller saker som inte blev som man tänkt sig. Särskilt kanske om man är förälder till tre barn.
Nu sitter jag och funderar vad som händer med mig om det skulle vara så att jag fick en längre avstängning. Dom simpla frågorna som vad ska jag pyssla med om dagarna, och hur ska jag gejma då   tar plats, men också dom tyngre som hur ska jag betala amorteringarna på huset nästa månad, eller har jag råd att fylla diesel till veckan. För det är också min verklighet. Det kanske också blivit extra mycket tydligt nu när det varit en tyngre period streammässigt, varje dag är oerhört viktigt för att bibehålla en realistisk inkomst, och som sagt, särskilt nu när vi också flyttat till hus och haft andra saker (slutskatt, en till bil,  allt från målarfärg till slippapper)

Då blir en dag också en stress. För mitt jobb är lite speciellt på det sättet.

Samtidigt så finns det andra saker som gör att man som familjefar, kvinna, människa, vadhelst tvekar inför att heltidssysselsätta sig som streamer. Såklart. Det är en viss utsatthet, det handlar om attacker på ens person och hot som en del av vardagen. ”Hoppas dina barn dör i cancer” eller bilder på ens hustru med ett hårkors, det existerar. Det  händer alldeles för ofta.  Folk som gör allt för att förstöra det man byggt upp, givetvis mycket på grund av avundsjuka, det begriper jag också. Men att ständigt känna det, kan faktiskt ibland bli mycket.

Idag är en sån dag. Stödet från de tittare som verkligen uppskattar det vi gör vinner alla dagar, det är ingen tvekan om den saken. Men idag blev det lite kvalmigare och lite tyngre. Samtidigt som jag kan tycka väldigt synd om den som drivs av att försöka förstöra för andra. Det är en konstig balansgång.

Men ni som känner att det är en frän grej att försöka hindra mig från att få inkomster, eller  att önska livet ur min familj, eller drivs av att påpeka hurvida jag är vacker i dina ögon eller inte, gå bara vidare. Det kommer aldrig någonsin att komma något bra ur det, det är verkligen så himla ledsamt. ”Du får väl ha lite skinn på näsan om du ska hålla på med det du gör” – Jag har massor med skinn där. Men idag slog det mig verkligen hur illa det är, när det svider så mycket i andras ögon det man sysslar med, att folk känner tillfredsställelse av att se att man inte lyckas.

En ny dag imorgon. Vi ses då.

The ”Dota3” Panic

We have all seen it, we might have experience it as well. The panic over the fact that Dota2 has changed again. The wind of change is always filled with anxiety. And its easy to focus on the bad parts – or even the unfinished.

 

Anyway, Dota 7.0 is here. Me personally hate new versions, not only do i need to put myself into learning everything about it, but i also need to understand it from a casters point of view. I should know the things before they even has happened, and yeah, im really a person that likes to do things the way im used to. So its a big thing for me aswell, but thats not why im writing this. I have to admit im abit tired of all the negativity. So here it goes.

Icefrog has been around a long time. Really a long time. He has made changes that made me pissed, frustrated and sometimes even thinking about not playing the damn game anymore. Both as a normal casual player, pro, and as a caster. But something that i learned along the way is that this guy really loves Dota2, and he knows what hes doing. No reason to get to fired up regarding changes, since if there is anything that needs to be changed in this version to make it work – then IceFrog will solve it. New heroes always are abit too strong, we have seen this with EarthSpirit, we have seen it with ArcWarden. This might be a way of making sure people really plays the hero – it might be a strategy in that sense – but when they are ready to get into captains mode they are far from imbalanced anymore. You have to agree on that.
The Hudchange is pissing people off too, and for myself it is a really big change aswell, but i do believe its an improvement overall. Some things might need to change, to make it abit more like before, but the general change is still great in my opinion. Even if im not a big fan of the alt-clicking, again its still nothing we cant learn over time. After a few games actually i believe its decent, and im pretty sure that after a few games more its gonna be great.

Mapchange; well i’ve had about 5-10 people, remember i got a small stream, in my chat saying that they dont see the point of remaking the map. ”It was good as it was”
Im not gonna act as if i know IceFrog personally, i’ve had the honor to chat with him a couple of times since early days, but something i do know about him is that he always had the vision to make the map balanced to the extent that no external rules needed to be set. During Dotaleague (way back) some of the external rules that we sat was for example regarding backdooring, max mekansm, and eventually icefrog made sure these rules no longer was needed. When allpick was made in IRC to make it more even – then IceFrog made sure that it was implemented into the game. My thoughts right now is that he no longer wanna hear about how much stronger the Direside might be regarding Roshan. Again, im just guessing here. But i do believe this change is extremely good. The map is aweome, im not sure about ALL the bountyrunes yet, but then again, i trust the frog so lets wait and see what happens.

Dota 7.0 is in my opinion the best version of Dota2 there is. Wait, let me just make sure to tell you unless you dont understand, i hate the disconnects, i hate the fps-drops, but i guess thats to be understood. Its gonna be fine i hope, i have a monstercomputer so i demand that the FPSdrops is solved, and the disconnects is ofcourse not acceptable. But i have faith.
Other then that, Dota 7.0 is awesome. The talent-tree is just what finishes this wonderful version. Making players even more able to have their own style of playing. Are you able to make your hero do more damage in your skirmishes, or maybe you are the kind of player who rather should care about getting more hp, or maybe movementspeed. I just love it.
A friendly advice there is however that your normal skills are still really important,i see people coming into my stream telling me i forgot to skill the talent-tree, but its not a must to skill on every level. In some games the talent-tree is less important, and at some levels ofcourse.

Salute to you IceFrog, and congratulations to the Dota2 community. And about the people who threaten to leave, or who even already left (im guessing its few) Its abit like Darwins Law for me – if you cant adapt to the changes in world – then you are just not strong enough

 

Drayich

Twitchjul!

Hej! Ni vet vad som händer i veckan va? Nähä, men då vet ni det nu! Jag tar med mig familjen och sen kör vi jultema på streamen på torsdagen där. 

 

torsdag-kl-17

 

Några andra önskemål? Skriv här under!

The will to win

I know i should keep my blogs in Swedish, its where i make myself most understood. But this time i’ll do some English writing. Since this is not about any Swedish team, this is mainly but not only about Ad Finem. What a storyline already.

As you might know i do the casting in Swedish, so i follow all the games. I run them myself or with cocasters, we have a small number of viewers but its my way of paying my bills these days, so i have followed all the games. And its with mixed feelings i do see some of the games being played out so slow. I’m pretty sure its not about the teams only, even if some teams might sit on a worse teamfight lineup, have worse lategame, farm worse and still decide that rather making a play on the map, they better stay back, get midases, hope for some kind of miracle. Noone enjoys these games as much as games with energy in them. For sure. But somewhere along the line, there are teams thinking that its better to take the shot, blindly just hope that the enemys make misstakes then trying to create something themself. Sortof like beeing 0-1 behind in fotball and then put down even one more in the defence. In case someone would make a stupid attack and then hope to be able to score that 1-1 goal just based on other teams misstakes. This might be a question that IceFrog should consider. It might also be a question that the majors should consider – is this format really the best? It might also be somethings for teams to consider.

 

Here comes the reason, in my opinion at least, why Ad Finem has made them self a huge fan base over just a few days. First of all, they won games, and its their first event (major) and they are awesome guys that express feelings, these things you cant take away from them. But when madara tries to kill enigma before going to his illusion, you can always call him stupid. I mean i know i did. But if he would’ve made that kill it wouldve been brilliant and a totally wasted blackhole. Thats just an example of all the things that Ad Finem do. They are not waiting around in their base when they have a lead – they push it. Even to the extent that sometimes i was worried if they would even win the game because of it. But they kept up the pressure. They jump in on whoever and they go for the fight. I’m not saying that we need to encourage bad or stupid play, but encourage the will of winning.

Finally someone steps up, put it all on the line because they want to win. They want to step out from that cage with heads held high and be proud. They wanna believe they can win yet another game tomorrow. And i have to admit, i sort of do that too. These guys are a perfect mix of really amazing players, and the teamspirit to do whatever it takes to beat their enemy. Its not a team made of players that just are best for the moment, not carrys that necessary want to be the key, or the center of the attention. They are just one awesome unit that are winning together. And they most definitely deserve their fanbase. Im gonna be one of their fans from now, for sure.

And this is something im starting to miss out in Dota2. Who can you say are the same as Virtus Pro in CS:GO or even Ninjas in Pyjamas in CS:GO? Why are Dota2 teams deciding to give up and divide into mixteams, with less spirit, maybe more skills, but most definently less spirit. I think its really a bad thing.

Ad Finem worked their asses off to reach here, just like everyone else. But when they go home, i surely hope they are not solving any problems with removing or adding players. Keep it together guys, bring real teamspirit and real will to win back into Dota2.

Lastly i have to say i miss Alliance in these competitions and i hope they are coming back stronger, they are really a key for my channel. But i would really just like to lift my hat and thank AdFinem from the bottom of my heart for finding the pounding of my dota2spirit heart again. boom boom. Hope you win the whole major.

Resan från Diabetes typ 2

14961388_10153817827731008_185632926_n

 

Först och främst ska jag säga att jag inte är någon stor fan av vikthets eller diskussioner om hur fan man ska träna eller äta eller se ut. Jag har alltid älskat mig själv i alla fall som vuxen. Det här inlägget skapas på grund av att folk har frågat mig vad jag gjort för förändringar för att kunna få ner mitt blodsocker (medvetet) och tappat vikt (omedvetet)
Jag rekommenderar ingenting. Förutom att du ska må bra. Det är väl allt.

 

Hur det började
Jag hade ingen aning om att jag hade för högt blodsocker, inte min läkare heller egentligen. I min släkt har jag en ärftlig sjukdom som heter typ arnold charia, vilket är ett medfött hjärnfel. Så därför när jag sökte för mina smärtor i benen och armarna, var det naturligt att börja utreda det. Men det kanske var i fel ända. Jag konstaterades efter lång tid inte ha fått det här medfödda felet utan istället var det något annat. Av en slump så kom man fram till att mitt blodsocker var åthelvete, jag fick komma tillbaka och göra ett till test och det var minst lika illa. Mitt långtidssocker motsvarande ca 12. Det är inte på gränsen till diabetes ens, det är diabetes.  Det blev lite kaos, läkare som ringde och var oroliga och jag blev ihopkopplad med en diabetessköterska och fick mediciner utskrivna. Mina läkare har varit skitbra, men jag tog mig en riktig tankeställare.

Hur det egentligen började
Jag har ju slutat med mitt vanliga jobb och gjort allt som jag förmått för att få firman att fungera, blandat att jobba ”gratis” eller ”pro bono” för att få bra synlighet med att göra riktiga jobb så man faktiskt kan betala sina räkningar också. Vi har varit på events över hela världen, och jag är så stolt och glad över det. Esportsm har betytt massor med events i stockholm och jag har bott mycket på hotell, sen har jag varit jävligt stressad. På ett dåligt sätt egentligen. Försökt att räcka till med arbetet är en sak, men samtidigt så har jag en familj som också behöver mig. Det blev för mycket, och stressen blev alldeles för stor. Det i kombination med att jag skött min kosthållning totalt värdelöst, alltså det var kvällar på hotellrum som jag tog en cola  och en chokladkaka till kvällsmat, man kan kan säkerligen argumentera för att detta berodde på mig själv, och jag skyller inte ifrån mig, men det blir ett annat sorts liv, och mat för mig har alltid varit en form av tröst. Det i kombination med att jag känt mig som världens mest ensamma människa på nätterna, då man faktiskt tragiskt nog ligger på ett hotellrum helt själv, och alla andras liv bara fortskrider. Nåväl. Det blev för mycket för min kropp med stress kombinerat med detta, övervikt är väl bara förnamnet. Jag tangerade 140kg ett tag där, och det var väl egentligen där det började så att säga.

Dags för medicin då?
Jag hade två dagar mellan det att läkaren ringde och att jag skulle träffa min diabetessköterska, och jag kände själv att vafan ska jag verkligen bota mitt dåliga leverne med medicin. Kan jag inte göra något åt den här situationen istället? Jag hade mycket tankar dom två dagarna, men jag var fast besluten i att göra som jag ville göra. Jag tänkte att om det inte fungerat på ett par månader då ger jag mig, då tar jag de sprutor eller piller som dom vill, men fram tills dess får jag fan ge mig själv en chans. Så när jag kom till diabetessköterskan så tror jag rätt säkert att hon tänkte att jag bara är en envis gubbe som inte riktigt förstod vikten i vilka problem jag hade. Jag dömmer inte henne för det, hon har delvis rätt, men det var också min övertygelse som behövdes. Jag ville gärna ha en blodsockermätare, för jag insåg att jag måste lära mig vad det är för något som passar mig i matväg, och jag behövde framförallt lära mig hur det känns i kroppen när jag inte skött mig.
Så experimenten började. Egentligen var jag rätt säker på det mesta innan, jag mår inte särskilt bra av bröd eller pasta. Framförallt för att jag inte blir mätt av det, och kan typ äta hur mycket som helst. Ris tillhör samma kategori så det var enkelt att utesluta. Potatis tycker jag inte ens om, så tog bort det också. Alltså mat som innehåller mestadels kolhydrater. Jag testade mig många gånger, totalt 400 tror jag, för att se hur jag reagerade.
Snabbt lärde jag mig att jag var rätt bra på att hålla schysst balans om jag läste lite innehållsförteckningar. De två första veckorna var frukstansvärda, jag var jätteirriterad, snurrig i huvudet och ingenting fungerade som det ska. Men det lättade…

Fortsättningen?
Ja, sen var det ju bara att rulla på egentligen. Vikten rasade direkt, och min läkare tycker att det är bra. Det är väl egentligen inte så konstigt, jag har ju gått runt med en extrem övervikt, så är det. Eftersom jag är diabetiker så blev jag även erbjuden att operera magsäcken, men jag tackade nej. Jag måste hitta ett sätt som fungerar för mig, och som jag kan ha stabilt. Så jag bestämde mig till en början för att inte träna alls. Bara för att jag ville ha ett sätt att äta på som inte krävde av mig att jag rörde på mig. Det kändes inte tillräckligt stabilt. När Lave fyllde år dock gjorde jag mitt första sockerexperiment, och det var sjukt spännande. Jag käkade upp mig till typ 9 i blodsocker med fikabröd och skit, och sen tog vi en joggingtur på kvällen. Typ 2.5km, det räckte för mig. Hade bränt allt socker efter den. Intressant som satan och jag har lärt mig mycket, men nu handlar det mer om att  fortsätta, att kolla på alternativ till mat, att få det att fungera i praktiken.
Så om jag inte käkat tillräckligt och är på stan, vafan gör jag då? Två bamsekorvar på nått grillställe med lite senap och ketchup på fungerar finfint. Dricker förstås endast lightläsk eller vatten. Läsk har jag inte rört sen jag fick diagnosen, det känns alldeles för dumt. Det finns typ ingenting som höjer mitt (och ditt också) blodsocker så mycket som sötad dryck.
Sen har jag ersatt mycket, och hittat på egna varianter på saker och ting. Ost kan man addera till mycket rätter för att  få lite mer mat, typ om man gjort en gryta. En av mina favoriträtter har varit marits pastasås, den käkar jag fortfarande men istället för pasta kan jag köra t.ex smörad broccoli. Låter inte gott alls från början, men det är också en vanesak.

Äggrätter är enkelt, men ägg är lätt att bli trött på. Så försöker att varva det så mycket som möjligt. Makrill, Korvar av olika slag med hög kötthalt. Sånt kan man ha hemma för att klara av vardagen.

Men mackorna då? Det bästa som finns är ju ändå mackor, japp, det är verkligen så jag tycker att det är. Jag har hittat flera bra produkter. Dels finns det knäckebröd som är helt och hållet gjort utan mjöl och istället har nötter och frön som bas. Det kan man trycka hur mycket som helst av, goda pålägg förstås! Sen finns det ett mjukt bröd som håller måttet också, finns säkert flera, men som jag nyttjar, det har en del mjöl i sig men jag håller mig utan problem på bra nivåer, och kan samtidigt njuta av mackor!

Vad är målet då?
Jag förstår den här frågan, och jag svarar alltid drygt på den. Men det är viktigt för mig, jag är far till tre barn, jag har alltid haft visionen att kunna vara den jag är, fet jävla härlig dalmas som ändå är lycklig och vacker. Det ville jag ge till mina barn, men jag kan inte det. Jag tappar ju vikten utan att ens vilja det, så jag har fått släppa det. Det har gjort ont, för jag har velat vara den typen av förebild för dom. Det har varit så sjukt viktigt för mig att dom inte ska uppleva att världen är bättre eller finare eller friskare bara för att man är smal. Den är inte det heller, så många överviktiga som fortfarande har god hälsa och mår bra. Det handlar om andra saker. Så mitt mål är att vara frisk, att överleva och att må bra. Därför har jag nu adderat lite styrketräning, mest för att inte tappa för mycket av min kropp, om ni visste hur mycket av min personlighet som sitter i att jag är en stor barbapappa, och hur svårt det är att tappa vikten. Jag tror inte ens att dom flesta människorna förstår det. Men jag har redan nått mitt mål, däremot adderar jag lite mer kolhydrater till kosten nu. Lite mer balans, lite längre tid innan jag får sega muskler. Det är skönt, men det ska hållas på en nivå så att jag kan kalla mig frisk.

I siffror har jag gått ner 25kg, och ändrat mitt långtidsblodsocker från diabetes typ 2 till frisk. Det som är väsentligt för mig är sockret. Men jag kanske kan bli lika älskad trots att jag inte är lika trind, hoppas det i alla fall.

 

Fråga gärna om ni undrar över något. Allt gott

 

 

Kim

Ny major, nya tider

Det är med en viss besk eftersmak som jag konstaterar att detta blir den första majorn som på riktigt kommer att sakna ett svenskfokus. Innan ni nu börjar attackera mig med vilka andra Svenskar som är med i Majorn, jag vet, men nu har vi inte det här helsvenska laget som vi annars brukar ha fokus på.

Det smakar beskt av flera skäl, visst är det så att tittarskapet blir kraftfullt reducerat när inte Alliance spelar, det är dock ingen fara. Det är mysigt med mindre sändningar också, men känslan för vinst och förlust kan bli lite förlorad. Vi får se hur det kommer att gå. Det har varit några andra bakslag också om man ser till oss som sändning. Valve säger ju nej till andra språk än Engelska, Kinesiska och Ryska. Jag har ett företag själv så jag tycker inte att det är svårt att förstå att de gör det, men det skapar en viss brist i motivationen. Samtidigt har kanalen fått sig en liten smäll, mitt fel naturligtvis eftersom jag fokuserat på huset, i subskapet. Så det är flera saker som varit ”negativt” på slutet. Det positiva dock är att jag istället hittat tillbaka till lusten att spela Dota igen, och det behövdes, varit alldeles för lite Dota innan, men nu äre skoj igen, och även skoj att köra soloque, om det så krävs.

Gällande majorn så har ni alla fått rösta, och OG är dom som vunnit röstningen. Vi kommer alltså att följa OG under majorn från start till mål, troligen kommer det finnas utrymme till flera matcher än så, men vi börjar med en garanti och sen jobbar vi oss utifrån det, borde funka va?

Jag vill också tacka er som hållt kvar supporten till kanalen. Det är lite som min endscreen säger, jag kommer alltid tillbaka, det har jag alltid gjort. Men det går lite upp och ner, och nu har det gått klart ner, min mellanvåning är klar, och källaren fungerar (LIte missljud fortfarande, men det är lixom doable) och snart har jag mitt färdiga streamingrum. Tack för att ni stöttar fastän jag är trist, eller lite mindre rolig. Se till att ha pilsner och god annan dryck hemma i helgen nu, varför inte lite snacks. Det är fucking Majordags, och det finns flertalet svenskar som vi kan ha fokus på. Det är jag glad för.

 

<3

Att få vara med i något vackert.

Jag rör mig runt Dreamhack. Det här kan vara vilken av dagarna som helst. Jag möter så mycket människor, fina fina människor. Det är helt fantastiskt. Alla är så olika också, någon bor hemma och kämpar med studier, någon är högutbildad och försöker skaffa hus. Någon har ett intressant IT-jobb. Någon är förälskad. Någon är nyseparerad. Någon har vackra blå ögon, och någon har bruna. Nån är kvinna, nån är man. Nån är ingetdera.
Alla dessa människor som byggt egna band till varandra, en gång i tiden kanske det var så att några av dessa träffades i min twitchkanal, men för mig är det sen länge glömt. Jag är inte längre den gemensamma nämnaren, det är intresset för spel, intresset för varandra som bygger det vidare, och allting sköts själv. Några har ingått relationer med varandra, några har kanske saker och ting på gång. Det är så inåthelvete mysigt, och jag är så stolt över att i alla fall kunna säga att jag varit en del av att skapa den här communityn. Det värmer oerhört i hjärtat att se alla dessa relationer mellan folk, och hur någon skrattar rakt ut eller någon annan lyssnar till en intressant berättelse om databaser (Eh?). Men det är i alla fall mysigt. Jag skulle vilja passa på, ta tillfället i akt såhär efter att Dreamhackridån gått ner för tusendegången och säga tack för att jag fick vara med. Tack för att ni låtit mig göra det här, och ni måste förstå hur otroligt ödmjuk jag är inför vad vi har tillsammans.

Jag hoppas vi blir ännu fler. Jag hoppas vi möts och dansar många fler gånger.

Visst är det dataspelen som kanske en gång i tiden lockat oss till varandra, men att studera ett rum med människor från kanalen, och se alla röda trådar som går från kropp till kropp, och se hur sammanhållningen fungerar på ett otroligt fint sätt är emellertid en av de finaste stunderna jag kan uppleva.
Tack för att ni finns

Alliance vs ESC

Det är så Dreamleague och således också vi börjar imorgon. Riktigt spännande. Hann att byta några ord med Synderen och Alliance. Båda lagen verkar självsäkra inför mötet. Tyckte mig ana en underton hos A där man beskriver sig själva som dåligt förberedda och tränade innan, men nu känner man sig i bättre form. Synderen och jag pratade lite löst om Trixi också som förstås har en rätt stor roll att fylla, som.bekant gick ju Khezu till secret. Han (Khezu) var riktigt bra i ESC. Intressant dock med Trixi vs JSF matchupen, två spelare som kan kladda och krångla till offlanes för motståndarna. Men som också båda två behöver passa sig för att bli för aggressiva.

 

Det var lugna spelarögon idag i alla fall. Båda lagen skulle verkligen behöva en vinst. Dreamleague startar 11. Det gör vi med. Tagga med oss!